Jag är en väldigt öppen och rak person. Jag tycker inte om ovisshet, utan gillar att veta och sen göra efter vetskapen. Annars är det som om tiden bara står stilla.

Men ibland känns det som om folk inte riktigt vet hur de ska hantera min öppenhet. Eftersom jag dras med stigmat att vara en kvinna så tror jag att män i allmänhet tolkar det som desperation, hets eller bekräftelsehoreri. Jag försöker alltid göra det så lätt som möjligt för den andra parten, jag ger dem en sjukt simpel out, så att de praktiskt taget bara behöver svara ja eller nej för att gå vidare eller komma ur situationen. Men det funkar inte alltid så bra ändå.

Jag tycker bara det är lättare att säga som det är. I de flesta lägen. Kanske för att jag inte tar det människor säger som någon sanning som ska vara för evigt. Det man känner i stunden är det enda som betyder något, vad som händer veckan efter är ointressant tills veckan efter inträffar.