Döden, döden, döden

Jag är livrädd för döden. Därför tog jag på mig brillorna och sträckkollade på SVT:s program om döden. Programmet som tar upp alla våra rädslor för den. Jag är inte helt säker på att det gjorde saken bättre.

Jag har svårt att acceptera att det bara tar slut. Hur kan det göra det? Jag är ju här. Och finns. Hur funkar det att bara sluta finnas? Jovisst, lite som innan jag föddes, men då visste jag ju inte ens att jag inte fanns. Nu finns jag ju och ska någon gång inte göra det längre.

Jag är inte rädd för att det ska göra ont eller vara jobbigt, plågsamt eller ångestfyllt. Då finns jag ju fortfarande. Jag är rädd för att inte finnas.

Och jag har ingen Bucket List. Det finns ingenting jag måste göra innan jag inte finns längre. Jag har rest mycket, upplevt mycket; jag är där jag vill vara. Skulle jag ha en sak på min Bucket List hade det kanske varit ålderdomen. Men den vet jag ju inte om jag hinner med.