Igår var jag ute och gick med vovven varpå jag såg två igelkottar i vilt (så vilt det nu blir med igelkottar) slagsmål. Jag stannade upp och började diskutera med dem lite, förklarade att livet var för kort för att slåss och att de borde njuta lite. När jag gick tillbaka några minuter senare hade de slutat slåss, och jag var ganska nöjd. Tror att en av dem blev överkörda idag, så det var kanske ett lite dåligt peptalk sådär i efterhand.

Hur som haver, samtidigt som detta hände, hände det en massa saker i mitt huvud. Tänkte att om jag berättar det här för någon så kommer de att tycka att jag är ganska tokig som föröker föra en rationell diskussion med igelkottar. Vilket vidare fick mig att tänka på hur snäv mallen för det icke-avvikande är. Jag har många gånger råkat ut för att butikspersonal och andra refererar till mig som "ni" eftersom de inte tror att jag på något sätt kan bo alldeles ensam ute på landet. Inte för att det inte är accepterat, men det är ändå avvikande.

Och så tänkte jag försås på det som är riktigt avvikande, de psykiskt sjuka till exempel. Jag tror ju som bekant inte på psykisk sjukdom, tror bara att människor befinner sig i situationer som inte fungerar för dem. Jag har själv blivit associerad med psykisk sjukdom, och det stämde då. När jag befann mig i en situation som inte fungerade för mig. Idag när jag skapat en situation som jag tycker om, har jag inte heller ett spår kvar av någon sorts psykisk sjukdom. Jag tror att de "psykiskt sjuka" är en bra måttstock på hur snäv normen är. Och med tanke på hur många nya sjukdomar som dyker upp hela tiden verkar det som om normen bara blir snävare och snävare. Läskigt.