Den perfekta människan

Jag vill ha någon som är stark, men kan visa sina svagheter. Jag vill ha någon som är känslig, men inte för känslig. Men någon som förstår min känslighet. Jag vill ha någon som är social och osocial på samma gång. Någon jag kan vara ensam tillsammans med, någon som kan ge mig frihet men ändå någon jag är allt för. Någon som ser allt mitt fula och accepterar det och samtidigt någon som inte ser allt mitt fula, där allt kan vara mer lättsamt. Någon jag kan prata med i timmar, som håller med mig, som säger emot mig. Någon som alltid säger som det är, men med omtanke. Någon jag kan känna mig snygg och sexig med, någon jag kan känna mig liten och svag med. Någon som kan sträckkolla Buffy en hel helg, någon som står ut med att kolla på dokumentärer om scientologi en vecka i sträck. Någon som förstår varför jag ratar monogami samtidigt som jag har svårt att lita på folk. Någon som utmanar mig att bli bättre, någon med ett udda intellekt. Någon som är snygg, som gillar Stanhope, som inte är allergisk mot min hund, någon som förstår min rakhet, min okvinnlighet.

Att allt det här skulle finnas i en enda person är en fullständig omöjlighet. Och det hade varit en total orättvisa att kräva det av en enda person. Men jag gillar inte kompromisser och jag vill ha alltihop. Så därför blir det inte en, det blir kanske två, tre, fyra, fem. Som alla ger mig delar av det jag vill ha, men som aldrig blir belastade med att vara allt för mig. För det går inte.