Traumatiserad much?

Jag tycker det är spännande hur lätt människor köper allt de blir matade med från barnsben, som om det finns en absolut sanning. När människors reaktioner blir färgade av det de lärt sig istället för hur de egentligen känner, då är någonting skevt.

Jag hade en diskussion häromsistens, om någon blottare utanför någon affär i någon stad i Sverige. Klyschor som "man borde skära av honom kuken" togs givetvis upp. Jag ställde frågan om varför det egentligen är en stor grej.

Tänk om ett barn ser det!
Ja, vadå då?
Då blir det ju traumatiserat!
Varför då?
Så är det bara! Om du hade haft barn hade du förstått.

Om du som vuxen låter bli att se situtationen från ditt eget färgade håll och låter bli att traumatisera ditt eget barn med hjälp av dina färgade åsikter, hur hade det sett ut då? Tänk på barn som lider av dåligt samvete för att de inte känner sig traumatiserade av händelser de "borde" känna sig traumatiserade av.

Jag har själv flera personliga exempel på när utomstående trycker på mig sina idéer om hur jag "borde" känna inför olika typer av situationer. Men eftersom deras vy av världen är korrekt och sann, så har de rätt att trycka sin skit i mitt ansikte. Accepterar jag inte den blir jag säkert kallad något i stil med rasist, anti-feminist, fascist, you name it. Jag minns en händelse på en nattklubb någon gång i sen 20-årsålder, jag dansade med en kille och han tog mig på brösten. No biggie, vi fortsatte dansa. Mina vänner, med sin egen verklighetstro, tog mig åt sidan och övertygade mig om att det här var ett övergrepp, han hade ingen rätt att ta på mig. Och så började jag må lite dåligt över det. För om jag inte hade mått dåligt hade jag ju varit en dålig människa som lät mig bli utnyttjad på det viset.

Jag har faktiskt den exklusiva rätten att känna, och inte känna, som jag gör. Jag har haft sex när jag inte velat, jag har blivit tafsad på på en buss när jag var 10, jag fick en kommentar om mina bröst på en busshållplats när jag var 13, jag har sett en blottare runka på en gräsplätt mitt på dagen, jag gick i tonåren förbi en man som hade kuken uthängande ur byxorna. Och säkert fler saker jag inte kommer ihåg. Ingen av de här händelserna har traumatiserat mig det minsta. Fast enligt gängse norm har jag både blivit våldtagen och sexuellt ofredad.

Däremot har jag blivit traumatiserad av att ha ett intresse för onani vid en väldigt ung ålder, jag har blivit traumatiserad av att ha ett intresse för sex som började när tonåren började, jag har blivit traumatiserad för att jag tycker om porr, jag har blivit traumatiserad av att inte känna som jag borde inför olika situationer, jag har blivit traumatiserad av att inte göra som jag ska i olika situationer, att inte tycka som jag ska i olika situationer. Jag har blivit traumatiserad av att inte vara tillräckligt tjejig, feministisk, socialistisk, kollektivisisk. För att jag lever i en värld där det finns "rätt" sätt att tycka, känna och tänka och i den världen måste jag rätta mig in i ledet för att bli accepterad.

Det har traumatiserat mig under väldigt många år då jag fått banka ner min egen idé om världen för att bli accepterad av människor jag idag ser som överflödiga i mitt liv. Jag har rätt att inte bli traumatiserad av en händelse, jag har rätt att tycka att jag själv är ansvarig för mina egna reaktioner, inte att media, påhittade strukturer och ett kollektivt dåligt samvete är ansvarigt för hur jag ska känna och tycka. Om jag inte känner att jag har det dåligt i samhället för att en för mig totalt obefintlig könsmaktstruktur håller mig som slav, så är det min rätt.

Missförstå mig rätt, jag förstår att jag är en slav under samhället, men till vilken gräns jag väljer att förslava mig är helt mitt eget val. Det finns saker jag inte kan värja mig från, till exempel att jag behöver vara en slav i arbetslivet för att kunna leva som jag gör. Och att jag måste leva enligt vissa regler som just det här politiska systemet satt upp, trots att jag inte håller med om dem. Men det jag kan välja bort, det väljer jag bort. Och idag finns det ingen person, inget system, som kan få mig att känna något jag egentligen inte känner, att tycka något jag egentligen inte tycker, att få mig att skämmas för den jag är.

Jag accepterar att människor tycker olika, men jag kommer aldrig att acceptera att människor tycker illa om andra människor för att de inte tycker som dem. Den dagen du är dina åsikter så har du tappat greppet om vad som är viktigt. Lev lite istället, gör saker som gör dig glad, gör inte saker som inte gör dig glad, och det viktigaste av allt, inse att din upplevelse av verkligheten inte har med någon annan person än dig själv att göra. Släpp allt som samhället och människorna i det lärt dig och ifrågasätt precis allt.

Betänk att det finns kulturer i den här världen där det till exempel är en vuxentritual för unga pojkar att utföra oralsex på älde män. Eller där föräldrar klappar på sina barns könsorgan för att lugna dem. De här barnen blir inte traumatiserade eftersom det är en del av deras normala verklighet. I västvärlden ser vi det här som vidrigt eftersom det enligt vår normala verklighet klassas som våldsamma övergrepp som lämnar barnen skadade för livet.

Men tänk på det. Tänk på att det finns tusentals olika versioner av "normalt", "rätt" och "sant". Och öppna dig för tanken på att det även finns din egen version av normalt, rätt och sant. Det är en lång, hård väg att försöka släppa sina indoktrineringar och försöka känna efter vad som funkar för en själv. Men från någon som är en bra bit på vägen, det är SÅ värt det. Give it a try!