Om jobb och trasiga människor

Simsim har åter blivit en samhällsslav med allt vad det innebär. Helgen är den enda tiden jag kan vara mig själv till fullo. Ett nytt jobb med nya människor kräver att jag åtminstone beter mig aningen till en början. Nya namn, nya ansikten, nya människor som kommer att finna mig underlig. Men i det hela också människor som inte finner mig underlig.

Med åren har jag blivit bättre på att vara mig själv mer och mer. Och jag har faktiskt hittat kontaktpunkter med oväntade personer, såna som förstår varför jag inte pallar följa med på lunchen, för att jag behöver vara lite för mig själv.

Idag har jag funderat mycket på alla de människor som försöker trycka in sig in normkorridoren och bara mår dåligt. De som inte kan acceptera den personen de är och gör allt för att vara så normala som möjligt. De försöker göra allt som samhället och TV:n sagt till dem att göra, allt som ses som självklarheter av nästan alla.

Att ifrågasätta självklarheter är svårt. Men de är inte självklarheter för alla. För alla människor kan inte på något sätt vara funtade exakt likadant. Varför skulle jobb, familj, barn och monogami vara rätt för alla?

Och det är någonting ingen pratar om. Människor som inte passar in, som inte klarar av det som normen erbjuder, de ses som sjuka. Jag har själv betraktats som sjuk tills jag själv förstod att jag bara inte gillar läget med saker samhället tycker är normalt. Det betyder inte att jag är sjuk. Jag hade bara turen att bli tillräckligt kass för att inse vad jag behövde göra för att må bra. Önskar det för fler människor.