I turn the music up, I got my records on I shut the world outside until the lights come on Maybe the streets alight, maybe the trees are gone I feel my heart start beating to my favourite song Coldplay

Jag tror att vi ofta tillskriver våra känslor en hel rad av indoktrinerade epitet som gör att de förvandlas till något mycket mer komplicerat än den rena känsla som faktiskt håller till därinne i kroppen. Som den där känslan av förälskelse/nyförälskelse/crush, vad man än vill kalla den för. När vi känner den tillkommer det plötsligt bekräftelsebehov, en förväntan om att något mer ska hända, respons, osäkerhet, något som går vidare och blir något större och bättre. Men om man isolerar känslan, vad är den egentligen? Den är ett skönt, glädjefyllt surr i magen som gör att alla sekunder på dagen blir sådär extra trevliga. Och den är min, bara min. Personen den riktas mot är egentligen helt irrelevant för känslan i sig.

I min erfarenhet är just responsen det som gör att den blir större för en liten stund och sen börjar svalna och försvinna. Varför är det alltid så att precis allting vi gör måste leda till något annat? Att stanna upp och ta in det som faktiskt är, det är en skön känsla. Som man inte tvångsmässigt behöver besudla med en massa irrelevant tjafs.

Som alla andra indoktrinerade ting är det svårt att helt bli av med, men jag påminner mig hela tiden. Och myser med den lilla entitet av bubblig lycka som bor i närheten av solar plexus. Simsim och Känslan.