Jag har precis tagit mig igenom 50 shades, det var något någon sa som gjorde att jag kände mig nödgad, trots att jag lovat mig själv att inte se den. Och nu när jag har gjort det önskar jag förstås att jag inte hade det. Tror banne mig att det är något av det mest klyschiga, normativa skit jag någonsin sett.

Först och främst är hela historien osannolik, men det lämnar vi därhän. Det som söker mig är att det bara finns en version av normalitet, allt som går utanför det är patologiskt. För det är ju vad han är, Mr Gray, han är sjuk, hans mamma var en crackhora och därför är han oförmögen att visa känslor på ett "normalt" sätt. Och den "oskyldiga" lilla Ana vill såklart bryta muren och laga den trasiga Mr Gray och få det där exklusiva, fina förhållandet som alla vill ha.

Om vi nu bortser från att han är sjuk, eftersom man inte behöver vara sjuk för att hålla på med BDSM, (kolla för all del in den eminenta filmen The Secretary med James Spader och Maggie Gyllenhaal), återkommer jag till att vissa beteenden inte ses som seriösa i samhället. Speciellt de som har med frihet att göra.

Jag är en person som älskar närhet och intimitet. Och över nästan allt annat vill jag bara ha seriösa relationer. De behöver över huvud taget inte ha med sex att göra, men jag vill ha det där som är så nära att man bara slänger av sig alla försvar och allt skit och kan stå alldeles sårbar och genuin framför någon annan. Att våga dela med sig av det där som den lilla människan inuti en vill säga.

Mitt problem blir då att det är svårt att kombinera med (får väl citera den där Mr Gray) "I don't do the boyfriend thing".

På så många fler sätt en ett är det inte socialt accepterat att stå med ett ben på varje stol. Seriös och frihetsälskande. Liberalist och humanist. Anarkist och vuxen. En man i en kvinnokropp som vill fortsätta hänga i den. En kvinna som ratar andra kvinnor. En socialt kompetent, introvert ensamvarg. En bestämd känslomänniska.

Här gäller det att välja, att vara konsekvent, att inte förvirra människor som har ett behov av att se allting strömlinjeformat och tydligt. Så eftersom jag inte kan välja frihet och seriositet så blir det antingen en kk eller en monogam relation. Och jag vill inte ha något av det, det är därför jag odlar relationen med mig själv, för jag är trots allt den enda människan som är kvar till det slutliga slutet.

Jag trivs med mig, jag tycker att jag är en sjuhelvetes trevlig person och jag har skapat mig ett riktigt trevligt liv. För det handlar inte bara om självacceptans, det handlar även om acceptans för det som är, och det som inte är. Jag vägrar att jaga för sakens skull, har försökt det där, och det har inte gått sådär värst bra. Skulle jag råka stöta på någon eller några som kan stå och vackla på stolarna med mig, välkomnar jag dem gladeligen. Fram tills det händer fortsätter jag bli världens bästa kompis med världens bästa mig!