To the not so bitter end

Att vara ledsen utan att ha en flyktväg är annorlunda. Annorlunda bra. När man spär ut känslorna med alkohol tenderar de att föröka sig och växa i omfång. När det inte finns något annat får jag helt enkelt bara ta mig igenom dem, vilket går snabbare än väntat.

Det är så mycket flykt och rädslor i människor, känns som att det gör oss rädda för att leva. Försiktighet, rädslor för att bli sårad, att såra andra, för mycket tänkande på framtiden. Försvarsmekanismer, murar, masker, instängdhet och konformism.

Livet är så kort, varför spendera det med att vara rädd?

Måste ge mig själv lite cred igen. Trots att jag gått på förbannat många nitar i livet är det som att hoppet aldrig lämnar mig. Jag slänger mig ändå huvudstupa in i nya saker. Såklart inte alltid helt utan rädslor och nojjor, men jag vägrar att hålla tillbaka. Om man kan leva enligt devisen att allt ändå går åt skogen är det också lättare att bara köra på som om det inte finns en morgondag. Då blir åtminstone tiden fram till att det går åt skogen glad och positiv och givande. Men ja, jag förutsätter att det går åt skogen. Det finns inte så mycket annat att göra när erfarenheten är 100%-ig när det gäller gå-åt-skogandet. Optimistiskt bitter kanske?