Om nattåg och svartsjuka

Jag har upplevt nattåget. Och det var en upplevelse. Trasiga toaletter, nattligt klättrande och "världen blir vinglig"-känslan i 1 1/2 dygn. Men också fyllt av roliga människor och mycket skrattande. Och det är något lite spännande och udda att studera fulla människor när man själv är nykter. Det får en inte att vilja dricka under några omständigheter, mycket positivt för egenmoralen!

Och så funderade jag en del på huruvida otrogna människor egentligen får vara svartsjuka. Det är ju klart att de får, men får de lov att agera på det? Moralen är verkligen låg när man håller på att pika någon man varit otrogen med för att de inte längre visar intresse och istället intresserar sig för andra människor, trots att det inte på något sätt är sexuellt. Inte för att jag tar illa vid mig, jag kan se igenom allt det där ner till ångesten och osäkerheten som stör den där personen, antagligen på daglig basis. Men det är lite patetiskt.

I övrigt känns livet väldigt bra. Jag har en långsiktig plan och har efter massor av totalt misslyckade dejter och relationer äntligen trillat över någon som är alldeles jävla normal. Inte enligt andra, men enligt mitt verklighetsbegrepp. Vi är så överens att det nästan är läskigt. Och det finns ingenting destruktivt i det. När det börjar med en brinnande passion finns det bara ett håll att gå på; en slocknande låga. Det här började som en gnista och från den finns det allt utrymme för pyrande, glöd och eld. Det är spännande och fjärilssvärmen i magen är ett välkommet faktum.

Det brukar sägas att avsaknaden av framtidstro är en av de största orsakerna till depression. Det här är första gången på länge som jag tänker på framtiden med ett leende på läpparna. Alkoholfri, koffeinfri, köttfri och kär, kan det bli bättre?