All or nothing

Äsch, det verkar väl alldeles onödigt att bara ändra på en enda liten sak, det verkar mycket mer vettigt att ställa allt upp och ner på en gång. Så efter hejdå till alkohol, mjölkprodukter och kött, kaffe och en hel del ingrodda tankar och idéer så säger vi även hejdå till snuset efter 15 år, till nikotinet efter 25.

Tanken var att jag skulle fasa ut det medelst nikotinfritt snus, men när det hade gått flera timmar utan att jag stoppat in en nikotinsnus var det bara att lägga ner direkt. Man blir skum när man tar bort nikotin efter så lång tid. Jag blev yr, disträ, rastlös, frusen, lågt blodtryck. Inte för att det var särskilt obehagligt, men lönt att göra det där om och om igen.

Det nikotinfria hjälper sjukt bra med vanan och utöver det fysiska i förmiddags känner jag inte av något annat som är jobbigt. Aningen mer lättirriterad, men det är marginellt. Inget sug alls, precis som med alkoholen och kaffet. Det enda jag faktiskt haft sug efter är kött, men det känns liksom bättre för moralen att trilla av vagnen när det gäller en skiva skinka än ett glas vin. Inte för att jag har trillat dit, men teoretiskt sådär.

Har i vanlig ordning gjort en plan för mina problem. Verkar vara en bra plan tycker jag. Steg ett är försöka se saker för vad de faktiskt är istället för att tillskriva precis allting någonting från det förflutna. Varje situation är ny, varje person är ny och jag är en ny version av mig själv i varenda ny sekund.

Det går ju liksom att deala med det som skaver och jävlas parallellt med de nya personerna och situationerna. Och det där gamla monstret är jag trött på, jag vill inte mer. Jag vet varför det är där och jag har hanterat situationerna som skapade det. Vad jag behöver göra nu är att hantera mig själv och den extrema lätthet med vilken jag hamnar i självförakt. Inte hela tiden såklart, men i, och en stund efter, situationer där monstret stuckit ut sin fula nuna. I de stunderna känner jag genuint att jag inte är värd något som helst bra och att nära känslor är synonyma med att personen sviker mig, lämnar mig, försvinner, hatar mig.

Överföring kallas det där för. Att ta med sig en massa mög från barndomen in i situationer i nuet. Mög som var alldeles nödvändigt när man var liten, men inte ska tas med till vuxenlivet. Totalt irrationellt och totalt mänskligt. Alla gör det, mer eller mindre. Jag tänkte skita i det helt enkelt. Med lite övning ska det nog gå. Det gick ju bra att ge upp allt annat strunt hur lätt som helst, varför då inte det här?

Make your own reality.