Insikter, insikter

Ibland är det bra att sluta med en substans, det gör hjärnan sådär omysigt, men praktiskt, obesudlad. Inser att jag måste bli snällare mot mig själv. Mitt bokprojekt, som är baserat på mig, gör att jag måste tillbaka in i situationer och delar av livet som inte alltid är så trevliga. Men fördelen av att titta på mitt eget liv linjärt och överskådligt är att jag ser mönster så väldigt tydligt.

Det är ju det där med nära relationer jag inte klarar av, det har jag vetat länge. Jag vet också varför jag inte gör det. Nu måste jag bara bryta mönstret. Precis som med alkoholen, kaffet, köttet och snuset så måste jag köra cold turkey på mina egna från barndomen överförda beteenden.

Jag måste sluta försöka vara till lags hela tiden och sluta få för mig att jag bara går att älska så länge jag är fullständigt perfekt och gör precis allt för den andra personen.

Jag måste sluta dras till otillgängliga män. Fastän jag förväntar mig det på grund av barndomens otillgängliga pappa.

Jag måste sluta utplåna mig själv, vilket jag gör när jag försöker vara till lags hela tiden i kombination med otillgängliga män. Det gör att jag helt tappar intresset för mig själv och vad jag tycker om till förmån för att alltid kunna vara tillgänglig efter som den otillgänglige är just det, otillgänglig. Och så blir jag osäker och mitt lilla monster kommer fram.

Jag måste öppna mig för möjligheten att kunna vara nummer ett för någon. Genom alla mina förhållanden har jag aldrig gett mig själv den tillåtelsen utan hamnat i relationer där jag maximalt får vara nummer 2. Mot 1:orna; barnen, jobbet, alkoholen, drogen, pengarna, de andra tjejerna, och så vidare. Så länge jag väljer någon som är otillgänglig så behöver jag inte ge mig själv den tillåtelsen heller. Eftersom jag förväntar mig att aldrig vara nummer 1. Återigen överföring från barndomen.

Jag behöver helt enkelt inse att jag är värd bra saker och att jag är värd att älska. Jag är bra som jag är.

Häri gäller det att hitta balansen. Förra gången jag gick i de här tankarna resulterade det i en det-är-alla-andra-som-är-dumma-i-huvudet-mentalitet som gjorde att jag effektivt stängde ut människor från mig själv och kickade dem åt skogen vid minsta lilla tecken på icke-acceptans eller kritik. Och tog till mig en relationsstrategi som var så ytlig som möjligt, men ändå skulle innehålla närhet. Och isolerade mig fullständigt.

Nu gäller det att vara introspektiv istället för utåtagerande. Det handlar om mig själv och att hitta min egen självacceptans. Allt annat är bara flyktbeteende eller försvarsmekanismer. Så fort livet börjar handla om att andra människor ska ge mig existensberättigande är jag på fel spår. Människor ska berika livet, inte vara livsnödvändiga för att det ska kunna finnas till. Och i samma veva behöver jag bjuda in lite fler människor i mitt liv eftersom isoleringen också är en försvarsmekanism, klarar jag inte av nära relationer är det bara att undvika dem.. Hmmpff.

Så i detta exakta nu behöver jag ställa mig frågan: "Vad behöver jag ge mig själv?". Jag behöver först och främst ge mig själv tålamod att ta mig igenom drogavvänjningen. Jag behöver ge mig själv en klapp på axeln för att jag fan ta mig är grym som lyckas sluta med en massa beroenden. Och jag behöver ge mig själv utrymme nog att kunna skilja på beroende och vilja. Ta ett steg tillbaka och andas lite. Och skriva, skriva, skriva, den där sysslan jag alltid älskat mest av allt och den där sysslan jag alltid kritiserat mig själv allra hårdast för.

Jag inser att det här beroendet inte alls är lika enkelt att bryta som substanserna, men det känns som om jag är på god väg och jag kommer att klara den här bumpen också. Here I go.