Det har varit lite tyst ett tag. Har ägnat mig åt en hel massa introspektion igen. Läget är helt annorlunda när jag är opåverkad av en massa substanser. Det får allting att synas lite tydligare och hjärnan att varva ner.

Jag funderar på vilka som är mina tankar och idéer och inte bara en projicering av någon annans. Jag är ganska bra på att ignorera större idéformationer och normer som samhället och stora grupperingar får för sig är korrekta för alla, men är mycket sämre på det på ett individuellt, personligt plan. Om jag får känslor för någon gör mina gamla demoner att jag inkorporerar deras idéer som de vore mina egna. Efter ett tag kommer jag förstås på att de bara kom från min skadade hjärna och min vilja att bli omtyckt av just den där personen. Vilket förstås kan te sig lite underligt för den mottagande parten eftersom jag ändrar mig sådär hux flux.

Och eftersom jag då hållit på så här i ganska många år blir det där med mitt och någon annans förstås lite luddigt. När det gäller vissa saker. Andra har varit med oberoende av huruvida det funnits en partner vid sidan om. Men jag har däremot kunnat vackla även i dessa saker beroende på om partnern inte hållit med. Sånt som barn. Icke-monogami. Samboskap. Äktenskap.

Jag gör fortfarande såhär. Vacklar i sånt som jag egentligen vet. Går med på folks analyser, deras förutfattade meningar. Så att de ska tycka om mig mer. Och det är där det brister. Fortfarande. Att jag inte tycker tillräckligt mycket om mig själv. Jag är bra på medkänsla och förstående när det gäller andra människor, men inte mig själv.

Vi växer upp i en värld besudlad med bekräftelsebehov, krav på självsäkerhet, att bli lyckad, lycklig, att ha prestige, att vara rätt, att jämföra oss med alla andra. Inte någonstans lär vi oss att vara snälla mot oss själva. Vi ska vara hårda och självkritiska för att ta oss någonstans. Hur många gånger skäller vi inte på oss själva, i våra egna huvuden? Du är dum, korkad, ful, fet, nu har du gjort det igen, ingen kan älska dig. Och så vidare. Och väldigt sällan låter det tvärtom. Du är snäll, smart, vacker, fantastisk och jag älskar dig!

Mer self-compassion åt folket helt enkelt.