Nikotin & hormonkaos

Har slutat med det där jävla nikotinet igen. På riktigt den här gången. Förra gången ville jag imponera på någon. Plus att jag hade den där någon och jobb och annat. Den här gången är jag arbetslös och osocial och har börjat inse vidden av nikotinets påverkan på min stackars misshandlade hjärna.

Har läst en massa om det också. Hur det påverkar. Och har en ogrundad teori om att det premenstruella helvetessyndromet kanske kan bli lugnare utan nikotin.

För så här funkar det, lite enkelt förklarat. Det finns en massa signalsubstanser i skallen och balansen mellan de här kan bli konstig ibland. Acetylkolin är en sån substans, samt dopamin.
Nikotinet binder sig till acetylkolinreceptorerna och imiterar dessa vilket gör att dopaminnivåerna i hjärnan ökar. Och vanligtvis minskar då serotoninnivåerna. Här finns lite mer info.

Min tanke är således att om man tillför nikotin till hjärnan hela tiden får man helt enkelt för höga dopaminnivåer. Och det är sannolikt att serotoninnivåerna sjunker under PMS/PMDS (det är därför man vill ha snabba kolhydrater, dessa boostar serotoninproduktionen). Vilket logiskt sett borde skapa ännu högre dopaminnivåer.

För höga dopaminnivåer skapar den här typen av problem:

impulsivitet
agitation
ångest
mani
depression
villfarelser
psykosliknande symtom
och en del annat

Ganska likt min upplevelse av PMDS.

Just nu är jag typ på vecka 4 eller 5. När man kör den kalla kalkonen på nikotinet blir det lite kaos i skallen. Och det tar ett tag för de stackars åsidosatta acetylkolinreceptorerna att återställa sig till den normalitet som fanns för en sidådär 25 år sen när det gäller mig. Och det kan ta några månader. Det är alltså ganska mycket kaos i skallen för tillfället.

Utöver detta har jag också lärt mig att nikotinbegäret ökar som tusan under den menstruella fasen av cykeln, så det har jag precis dealat med. Och nu går jag som bäst in den andra mysiga fasen, PMDS. Och knaprar SSRI.

Innan hade jag koll på när saker kom och gick. Nu kommer det och går precis som det vill. Kan överraskas av att gråta som en småunge och irritera mig på allt av ingen anledning när det inte alls är en PMDS-fas. Och lite senare på dagen kan jag vara skitglad och känna mig full av framtidstro. För att en dag senare på fullaste allvar tro att eremitlivet faktiskt är för mig och att alla människor i min närhet vänligen kan dra åt helvete. Och de få människor i min närhet får stå ut med det här. Vilket får mig att tänka att eremitlivet kanske är att föredra, åtminstone tills signalsubstanshelvetena har balanserat sig.

Tills dess kör jag på med SSRI, terränglöpning och Bacopa Monnieri (som ska balansera dopaminnivåerna, who the fuck knows) och försöker låta bli att köra i ilfart till systemet och köpa alkohol. The force is strong with this one.

Och tänker i ett ständigt mantra: