Jo men visst hade det ibland varit enklare att bara vara funtad som majoriteten, men enklare är fan inte alltid bättre. Den senaste tiden har jag åter börjat tänka i de där relationsbanorna jag tycker så mycket om att tänka i. Det här året lovade jag mig själv att vara ödmjuk inför vad som än kunde hända, och inte bli en motvallskärring om något inte blev som jag kanske tänkte mig det.

Men vad som hänt när jag har skapat trygghet i min ensamhet och blivit vän med mig själv, är att allting jag tänkt sen innan har befästs. Dock utan den medföljande obstinatismen.

Relationsanarkin får ofta kritiken att den är oseriös eller en försvarsstrategi och det har fått mig att tänka en hel del på försvarsstrategier och vad de egentligen är. De har praktiskt taget alltid en negativ konnotation, något som bör arbetas med, och bort. Jag skulle helt enkelt välja att kalla en hel del av dem för överlevnadsstrategier istället.

Om något inte fungerar, verkar det då vettigt att vrida sig själv till oigenkännlighet för att få det att fungera? Eller är det smartare att hitta en strategi som gör att det faktiskt fungerar?

Jag har haft mängder av relationsövningar. I alla färger och former. Så jag vet vad som funkar och inte funkar. Jag har varit lyckligt lottad nog att kunna ge mig själv möjligheten att fundera utanför den givna normen och indoktrineringen, över att jag inte behöver köpa paketen som presenteras för mig. Mina paket ser bara lite annorlunda ut.

Jag återkopplar till början av det här inlägget. Det hade varit mycket enklare om mina paket såg ut som majoritetens. Det är ju också den formen folk förväntar sig från start. Det osynliga kontraktet är på något sätt påskrivet automagiskt om det inte bestrids. Så jag är alltid nödgad att ta diskussionen innan jag missleder någon. Och den diskussionen brukar inte gå sådär jättebra. Folk förväntar sig något annat och lägger sina egna önskemål i förväntningen på den andra personen.

Nu har det slutat handla om mina egna relationsstrategier, det handlar istället om strategier för att på bästa sätt presentera dessa utan att varken verka oseriös, flyende eller sexfixerad. Men nej, jag kommer inte att vilja ha en familj, vill inte vara tvåsam, flickvän, sambo, den enda. Tror inte på den rätta. Jag inser att jag inte kan tillfredställa en persons alla behov och att de inte kan tillfredställa alla mina. Och tror starkt på att det är viktigt att få sina behov tillfredställda. Så fort vi börjar försaka och anpassa och ge upp oss själva för en verklighet som vi inte ens valt själva, då är vi ute på hal is.

Jag inser att mina kantiga paket kan bidra till att jag inte hittar några relationer alls, men i min egen lilla livsuträkning kommer jag fram till att jag hellre är ensam än att bli nödgad att gå ifrån min egen version av saker och ting. Och ensam är ju också en relativ term, det är ju inte så att jag saknar människor i mitt liv. Men det är ännu ett fyrkantigt paket, om man inte har en kärleksrelation kommer man att bli ensam. Kan ju lugnt säga att jag vet att mina vänner är där för livet, inga kärleksrelationer har ju någonsin varit det.

Nu behöver min skalle en tankepaus, så jag rensar medelst hund och liten trailtur.