Sådär mitt i livet börjar jag om igen. Snart sambolös, med ny jobbinriktning och ännu en chans att försöka hitta vem jag är i förhållande till mig själv. Hade nog lite landat i den här tvåsamheten, som varit den i särklass bästa jag någonsin varit med om. Dramalös, full av humor, den där fina interna dialogen och en sjukt trevlig vardag. Plötsligt var det bara positivt att vara två. Men jo, vissa saker saknades och tvåsamheten lullade nog också in i vänsamheten, dock med mycket närhet, vilket gör det lite svårare. Men beslutet är gemensamt och vi är överens. Sorgsna, men överens.

Jag har svårt att se vardagen utan den där tvåsamheten. Det familjära och mysiga i att någon är här, någon är i sängen på natten, någon jag kan prata med när arbetsdagen är slut, någon som kliar min rygg och hjälper mig att nå saker högt upp. Ja, jag kan göra allt det där själv, men det har varit fint och behagligt att vara två. Och jag hade nog någon sorts romantisk (är ju inte romantisk egentligen) idé om att det här var någon jag skulle bli gammal med.

Och trots att vi är överens kommer allt det där gamla, mögiga skitet kravlandes ur gömmorna. Att inte vara bra nog, att bli lämnad, att bara aldrig kunna få slappna av och vara i något, att sitta kvar och försöka finna mig i att bara vara jag. Att det alltid blir så här. Klassiker som håller än.

Men jag inser att jag behöver ta reda på vem jag är när jag bara är jag. Visst, jag bodde själv i det här huset i 6 år innan den som nu flyttar ut flyttade in. Men fan om jag fokuserade på mig själv då, det var ju den ena jävla daten efter den andra och ett evigt jävla sökande efter något jag inte kunde hitta. Den här gången vill jag försöka hitta mig utan någon annan att förhålla mig till. Jag vill bli bättre på att värdera mina andra relationer lika högt som en kärleksrelation, vännerna, familjen och djuren. Vill verkligen försöka den här gången. Och hitta tillbaka till det jag tycker om att göra, att skriva, springa och pyssla. Att lyssna på musik, intressanta böcker och titta ut på den vackra naturen som existerar precis utanför fönstrena i mitt lilla hus. Att förstå att jag är bra nog för mig. I alla lägen.

Men helvete vad jag kommer att sakna min lilla tvåmannaflock. Som tur är så tar relationen i sig inte slut, den bara förändras och jag hoppas innerligt att den ska vara kvar. För den där vänskapen har varit där från start och varit bestående genom allt, fan om den inte ska få vara bestående genom lite avstånd.

Så det ska nog bli bra, trots att det satans förklimakteriet är och knackar på dörren. Välkommen hormonkaos 😱