Jag förstår inte varför min största tröst också är min största stötesten. Förstår inte. Ända sen jag var ung har jag älskat att skriva. När jag var tonåring skrev jag dikter på servetter på cafén när inspirationen attackerade mig. Då var det lätt. Känslor som behövde förmedlas, insikter som behövde memoreras och allting bara flöt. Fick en release av skrivandet, som att orden kunde lämna mig och landa på pappret. Så. Nu när jag är vuxen och försöker skriva en bok om mitt liv så faller alltihop för att det blir planerat och utstuderat och seriöst. Så just nu har jag försökt ta ett annat grepp om det och utgår från musik ur mitt liv för att få inspirationen att vakna.

Musikminnen är dom starkaste minnena jag har och låtar som en gång associerats ordentligt med en situation, en person eller en händelse går aldrig bort, oavsett hur många hundratals gånger jag lyssnar på den. Jag minns när jag och min allra bästa och äldsta vän J satt i hennes sovrum och lyssnade på Return to sender med Elvis på hennes skivspelare. Vi var inte gamla då, men den låten är för alltid hon, sovrummet, skivspelaren och känslan.

Så under några år har jag försökt samla dom, låtarna och minnena så jag har något att utgå från. Problemet är att jag allt som oftast glömmer att skriva ner det när jag hör det. Tänker mig att jag någon gång ska sätta mig och bara dra igång hela musikbiblioteket och köra. Men det blir igen för planerat, utstuderat och seriöst. Har idag i alla fall lyckats skriva 2 1/2 sektioner som jag givetvis inte är nöjd med eftersom jag aldrig blir nöjd när jag skriver ur ett måste. Men det sägs ju att det viktiga bara är att skriva, och skriva har jag gjort. Och två blogginlägg också. Det kanske vänder. Kanske. Mitt liv har åtminstone varit tillräckligt underligt för att vara förtjänt att hamna i en samling ord, bara en sån sak liksom! Får se hur det artar sig. Eller bara bestämma mig att det ska arta sig. Får fundera på den en stund.