Jag spenderade helgen i en liten stuga i Beddingestrand utan ett enda jävla krav på någonting. Myste, åt, kollade på TV-serie och gick längst havet. Det blåste och luktade tång och nostalgin över barndomens somrar på västkusten kom flödande genom mig och fick mig att stråla som en liten sol trots att det var jävligt kallt.

Det bidrog till att min hjärnhårddisk defragmenterades deluxe och saker som inte tjänar mig försvann någon annan stans. Fick ny inspiration att börja träna (vilket förvisso sket sig direkt när jag sträckte vaden) och att åter ge min hjärna lite välbehövliga påminnelser om tingens varande genom att ge den The Subtle Art of Not Giving a Fuck för tredje gången. Måste påminnas ibland. Satt också häromdagen och kollade mina YouTube-videos och mindes tiden när jag tyckte det bästa i världen var att springa i skogen. Lite därför jag sträckte vaden igår, men vad fan, det går ju över!