Alltså. Har ju på senare år insett att saker som skedde i barndomen inte ska ha så mycket inverkan på mitt liv som kommer efter, speciellt när det varit enstaka, specifika händelser som jag gett för mycket cred för att ha möjlighet att kunna sabba så mycket. Men. När det handlar om skeenden som började relativt tidigt och sedan upprepats med olika människor under åren, då blir det svårare. Ska försöka förklara.

Jag sitter hemma en sen kväll och försöker få tag på min sambo. Han skulle ut och ta nån bärs. Inget svar. Upptäcker att han tagit mitt kort. Inser i bakhuvudet att han spelar bort mina pengar, dricker sprit och tar kokain. Men ändå håller jag i mitt naiva huvud på att spekulera om det faktiskt har hänt honom något den här gången. För inte skulle han göra sådär igen? Ser scener framför mig där han raglat genom kyrkogården i det dimmiga mörkret och blivit rånad av någon. Eller snubblat och slagit i huvudet och är helt ensam där bland gravarna som han snart blir en del av. Jag oroar mig och gråter. Gråter och oroar mig. Timmarna går och och oron går över i ilska när realiteten sköljer över mig som en tsunami av bajsvatten. Det är inte första gången, inte sista gången. Varje gång väljer jag att oroa mig. Varje gång känner jag mig lättlurad, naiv, korkad och lätt att utnyttja. Varje gång känner jag mig bortvald, sviken, övergiven. När jag till slut lämnar den versionen av partner ger jag mig på nästa.

Hon skulle bara ut och ta en bärs med några kompisar. Tiden går och jag får inte tag på henne. När jag till slut får tag på henne berättar hon att hon blivit tagen av polisen och är på polishuset. En relativt trovärdig historia i mina naiva öron vid just det tillfället. En vän och jag undersöker detta och det visar sig, givetvis, inte vara sant. Tänker att hon säkert är i sin lägenhet, går dit och hittar henne och ett gäng människor festandes där. Jag blir arg, jag blir så jävla arg. Går in i köket, tar en stor klunk vodka ur en av flaskorna som lägligt uppenbarar sig när jag behöver den. Och jag säger vad jag tycker. Inte skrikandes, men bestämt. Och går därifrån. Minns inte om det var första, eller sista, gången eller om det hände fler gånger, men det hände. Men återigen bortvald och bortvald för något så jävla meningslöst som alkohol. Tackar och bugar.

Sen var det den där jag gifte mig med efter 5 veckor. På grund av lätt psykos inducerad av en känsla av värdelöshet kanske? Vem vet, men rationellt var det i alla fall inte. Hon hade inte missbruksproblem, men ägde den största, gosigaste, varmaste offerkoftan i världshistorien. Och fick sig själv att må bättre genom att få mig att må sämre. Det blev inget bra.

Hade en relativt normal relation efter det, men det var en där två personer gick in i den och försakade sina önskemål, hon barn, jag monogami.

Och sen var det en alkis till, för det var ju vad jag var van vid. Han rökte lite braj också, men vi bodde inte ihop, det underlättade lite. Men problem hade han. Stora sådana.

Nästa person var en multimissbrukare av precis allt, vi levde i en öppen relation som mest var öppen för honom, jag satt där jag satt och försökte deala med att han var ute med olika tjejer och inte kom hem när han sagt det. Han blev kär i nån som han ville åka på semester med igen, precis efter att han kommit tillbaka från att ha träffat henne. När han pratade med henne i telefon satt jag snällt i sovrummet med hörlurar på. Finns det något bättre sätt att bekräfta sin egen värdelöshet? Va?

Efter det gav jag upp och hade bara massor av ytliga relationer med än den ena, än den andra, jag letade efter relationsformer som funkade och gjorde allt för att få nåt att fastna. Samtidigt som jag närde min egen missbrukare och testade vardagsalkoholism.

Så var lämnar allt det här mig i dagsläget? Jo, rätt cynisk. En del tillitsproblem. Däremot finns också den naiva, blåögda versionen kvar. Det är dom två som skapar kognitiv dissonans. Dom händer förvisso inte exakt samtidigt, men dom kan poppa upp med bara sekunders mellanrum ibland. "Om jag inte klänger mig fast går det åt helvete". "Om jag inte ger mig själv och den andra utrymme går det åt helvete". Logiskt. Självklart. Meh.

Så för en gångs skull. DAMN alla jävla idioter jag varit tillsammans med, ÅT HELVETE med puckon som valt alkohol och droger framför mig, GO FUCK YOURSELVES alla som tagit mig för givet och tänkt att jag bara stannar kvar, HÅLL KÄFTEN OCH FÖRSVINN till dom som aldrig älskade mig. Och om jag ska vara lite empatisk, FÖRLÅT till mig själv för att jag tillät mig själv att befinna mig i invaliderande förhållanden, FÖRLÅT till mig själv för att jag tillät mig själv att inte tycka att jag var värd bättre. Nåt sånt.