Alltså. Jag som ändå är så anti att sätta mig själv för mycket i fack och ändå gör jag det. Jag har tänkt att jag är introvert i ganska många år. Efter att för ett tag sen träffat en riktigt introvert människa inser jag att jag inte är det alls. Om jag nu ska sätta mig själv i ett fack ändå får det väl bli ambivert, alltså mittellemellan. Och det är ju ofta mittellemellan jag hamnar i såna där dumma skalor.

Jag inser ju när jag varit hela dagen på mitt nya jobb bland massor av folk och känner att jag måste ringa en vän och babbla i några timmar att jag inte alltid behöver få energi genom att vara själv. Sen är det inte så att jag inte kan vara själv. Uppskattar min ensamtid mycket, men uppskattar också folk mycket. Och eftersom jag bygger relationer i nån sorts hyperhastighet blir människor inte obekanta mer än en liten stund och då tar de inte heller energi på samma sätt.

Men det är ju därför jag inte ska hålla på att stoppa in mig i fack, det blir så lätt nån sorts personlighetsdrag. Åtminstone när det handlar om personlighetsdrag. Det är ju okej att jag säger att jag är mörkhårig. Åtminstone tills det gråa tar över.

Men jag gillar att träffa nya människor, det är spännande att observera, det är spännande med dynamiker och spännande att komma in i grupper snabbt. Vilket är bra när mitt jobb innebär att de jag jobbar med kommer och går i ganska snabb fart.

Jag har för övrigt på senaste tiden börjat frekventera dejtingsajter igen och slås av att det inte är lika trafikerat som det var för typ 8 år sen. Funderar på om det är för att jag blivit äldre och inte lika intressant längre eller om män plötsligt har förstått att det inte gör något bättre att de bara är sliskiga. Det har ju typ varit en #MeToo mellan mina omgångar, kan ju ha gjort skillnad. Kanske finns hopp ändå!