Nah. Ord är inte döda. Men har funderat på dem i känslomässiga sammanhang. De något uttröttade plattityderna vi använder gentemot någon vi känner något mer för än vänskap. Jag vill inte använda dem längre. De har ingen vikt, ingen validitet för mig. Det är generiskt. Same, same. Samma komposition jag använt gentemot många andra. Det vattnas ur.

Jag upplever just nu någon som visar mer än säger. Visst, det kommer underbara ord också, men aldrig generiska. Min bästa väns dude använder meningar som i sin simpelhet innefattar så mycket känsla, så mycket mening, så mycket ren och skär kärlek. Men inte generiskt. Inte i förbifarten. Inte bara för att.

Den relationen jag befinner mig i ger mig tid att tänka. Att reflektera över vem jag är i relationen när osäkerhet och ovisshet är bortskalat. Det får mig tid att reflektera över hur jag har varit i mina tidigare relationer, där jag alltid använt ord för att ge mig bekräftelse på att osäkerheten inte är så osäker. Där mitt behov av att bekräfta har blivit som ett uppdrag för att försöka få något tillbaka som jag inte känner att jag får. I såna lägen har ord varit döda. Mina blir fiskeexpeditioner för at släcka en osäkerhet. Deras backas inte upp av handlingar.

Jag behöver inte längre bekräfta för att få bekräftelse tillbaka. Jag bekräftar för att jag känner för det. På helt andra sätt. Och jag känner, jag känner mycket och stort, men har noll behov att säga det på det generiska sättet. Jag har också tidsmässigt tid för mig själv, för mitt eget. Och för första gången tycker jag om det. Tidigare har min egna tid bara handlat om den andra, att ha kontakt, att planera att ses, att gå upp i det så mycket att min egen tid bara försvinner. Inte nu. Jag vet att vi ses. Det kvittar när jag vet det. Hur långt i förväg. Det kvittar. För jag vet och är lugn i det.

Så gratulerar kära Simsim, efter drygt tre årtionden har du äntligen lyckats hitta lugnet i en romantisk relation med en annan person. Utan att försaka dig själv.

Och jag får vara mig. Jag får vara quirky och icke-monogam och vägra definiera. För att det spelar ingen roll. Spelar inte heller någon roll att jag är högst monogam just nu, det kommer inte alltid att vara så.

Välkomnar lugnet. Och detta infinner sig trots förklimakterie och andra trista stressmoment i livet. Och snart flyttar jag hem till min egen lilla borg i skogen. Där lyckan finns 🏡