Jag är en ganska planlös människa så här på äldre dar. I 20-årsåldern hade jag massor av planer på hur livet skulle bli och vara. Jag planerade vad jag skulle plugga för att sedan planera hur det skulle sättas i realitet och forma livet. Varenda sån plan sket sig ungefär 10% in i utförandet. Och då gjorde jag en ny. Som också sket sig.

Tills jag någon gång i mitten av 30-årsåldern kom på att det bästa av allt är att bara hänga med. Jag slutade planera och började göra. Jag ville köpa ett hus på landet, så jag gjorde det på en gång istället för att lägga upp en intrikat plan på hur det skulle göras. Livet är tillräckligt intrikat för att bara upplevas istället för att försöka sig på att få det att styra sig enligt en plan. Det blir ändå aldrig som man tänkt sig, tänker man inte sig så blir det mer spännande.

Impulsiviteten är en gåva som gör att jag inte stagnerar. Och som har gjort att jag upplevt en massa oväntade, både positiva och negativa saker som jag, oavsett vad, inte hade velat vara utan. Allting lär mig någonting och tar mig hela tiden närmare det jag vill. Uteslutningsmetoden is the shit!