Jag var lite av en gnällspik när jag var yngre, aldrig ett offer, men lite gnällig. Jag har gått från kommunist till feminist till miljömedveten till individualist till mer liberal och har nu landat i icke-politisk och icke-demokratisk. Jag har försökt att ifrågasätta precis ALLT som samhälle/föräldrar/människor lärt mig för att hitta min egen icke-indoktrinerade synpunkt. Det är alldeles för enkelt att köpa andras förpaketerade lösningar och bara luta sig på redan existerande system, det är svårare att försöka tänka sig en värld som aldrig har funnits. Med det mirakel som heter internet har denna resa gått mycket snabbare och idag har jag kommit en bra bit in i mitt eget tänkande genom att titta på alla infallsvinklar, komma på några egna och se var jag landar.

Jag har upptäckt hur mycket i våra liv som anses vara självklart, moraliskt och sant; ett regn av klyschor som inte får ifrågasättas. Det är inte ens så att de inte får ifrågasättas, man kommer inte ens på idén att ifrågasätta dem. Som idén att alla barn ska gå i skolan. Att demokrati inte är slaveri. Att kärlek innebär kompromiss. Att egoism är något fult. Att det finns en universell moral (som gud har bestämt). Och så vidare.

Jag inser att jag lever i ett kollektivistiskt, tvingande system som inte ger mig tillåtelse att välja bort det. Som en sekt i en mycket större skala. Trots att jag inte deltar i processen som legitimerar systemet (att rösta för vem som ska vara min slavdrivare) kan jag ändå inte välja bort det. Och det är där mitt egna ansvar kommer väl till pass. Systemet kommer inte att ändras, alltså är det mitt ansvar att hitta det bästa sättet för mig att kunna vara fri i en ofri värld. Ett viktigt steg var att acceptera att alla människor har ett individuellt synsätt och att det inte tjänar något till att reta sig, ifrågasätta eller försöka pådyvla sitt eget individuella synsätt på någon annan. Förståelse och acceptans skapar mer inre harmoni än fördömande, hat och frustration. Och i samma veva inte försöka att likställa människor med deras åsikter. Åsikter är ett elastiskt, föränderligt fenomen som inte definierar en människa. Ilska över andra människors åsikter kommer alltid ur en förvrängd idé om att allting hade varit bättre om personen bara tyckt som du. Och den andra parten tycker likadant. För övertygelsens passion har samma ursprung oavsett riktning. Det bringar en ganska skön känsla när man kan tycka om det som händer i ens eget huvud utan att känna ett behov av att få med sig andra. När man inte kan vara nöjd utan andra människors bekräftelse har man tappat sitt individuella perspektiv.

Det funkar likadant när det gäller att ta ansvar för sina egna känslor och inte beskylla andra människor för sitt eget individuella perspektiv. Det betyder givetvis inte att jag inte kan bli arg, ledsen, sårad, förbannad eller frustrerad. Det är klart att jag blir. Men det är mina känslor och mitt perspektiv. Jag känner på det sättet eftersom mitt individuella perspektiv inte alltid matchar någon annans individuella perspektiv. Det är inte den andra personen som skapar mina känslor, det är jag. Och om jag känner att en annan persons perspektiv på ett grundläggande sätt inte matchar mitt, så tar jag mitt ansvar och avlägsnar mig från personen istället för att leka offer och beskylla personen för hur jag fungerar. Eller att försöka ändra på personen. Man ska aldrig behöva ändra sig för någon annan, bara för sig själv. Och man ska aldrig försöka ändra på någon annan för sin egen skull.

Hur kan det på något sätt vara egoistiskt att tänka för sig själv? Att fokusera på vad man själv vill? Att inte bry sig om att förändra andra människors åsikter? Att inte köpa de förpaketerade koncepten? Att vägra vara rädd när åsiktsmaffian hatar dig för att du inte tycker som de?

Det som varit mest kvävande, och krävande, i mitt liv har varit att andra människor på något sätt fått för sig att de vet vad som är bäst för mig. Och alla andra. Och de fegar ur genom att använda det gamla dualitets-tricket. Är du inte det ena, är du det andra. Är du mot demokrati, är du för diktatur. Är du inte för jämställdhet, är du könsterrorist. Är du inte för fri invandring, är du en nazist. Den som lever i dualitet har stängt av sin hjärna och trillat rakt in i en fälla. Ett enkelt sätt att kontrollera människor är att få dem att tro att de bara har de två val som presenterats för dem. Men hallå liksom. Välj inget, båda, något annat, sju olika saker på en gång, det är bara din egen hjärna som sätter begränsningen.

Det här inlägget blev väldigt spretigt, jag är medveten om det. Ibland har jag svårt att fokusera mitt skrivande eftersom det händer för mycket i hjärnan på en gång. Men det ville komma ut.