Ibland när man återupprepade gånger gör saker som egentligen inte är sådär jättebra för en gäller det att gå tillbaka till livets matematik igen. När jag var yngre tror jag att det där beteendet mer berodde på självförakt, men idag är det något annat i görningen. Så om jag bara subtraherar det som är dåligt får jag kvar en produkt som är bra, men för sig själv.

Jag lyckas återupprepade gånger hamna i olika former av relationer med upptagna män. Så om jag tar bort det där med ljugandet, hemlighetsmakeriet, otillgängligheten, risken att någon blir ledsen och att relationer kan skita sig för all framtid, vad får jag kvar? Jo, en no bullshit-relation som aldrig kommer att ta sig någonstans enligt traditionell dejtingprogression. Och inte en enda gång behöver man förhandla monogamikontraktet, det ger sig själv liksom. Och det är lätt att vara personlig och utveckla den delen eftersom reglerna åker ut genom fönstret.

Det som är läskigt med att dejta tillgängliga människor är att det alltid förväntas en massa. Man måste komma överens om hur relationen ska se ut. Eller inte säga något och få en massa regler i knät. "I don't do the boyfriend thing" är kanske inte alltid det folk vill höra. Och så ska relationen alltid gå någonstans, som om den var utrustad med ben. Jag tycker om att lära känna människor på ett djupare plan, men jag behöver varken att de flyttar in eller att vi blir ett "vi" för att det ska hända.

Så produkten blir helt enkelt att jag legitimt vill vara den andra personen, alltså träffa någon som redan är i en öppen relation. Vilket förstås betyder att urvalet plötsligt minskade lavinartat. Men det är ju bara att gilla läget!