Jag tappade fotfästet, fick några insikter och med ingången av denna dag har jag bestämt mig för att det är dags att vara ärlig mot mig själv, sluta leva i förnekelse och inse livets föränderlighet.

Jag har ett litet monster i mig, ett monster som föddes när jag var mycket yngre än vad jag är nu. I 25 år har jag använt mig av monstret för att så effektivt som möjligt skapa illusionen av kontroll och samtidigt skydda mitt lilla jag från precis all form av skada som jag är övertygad att alla människor vill mig. Och därmed drivit bort nästan allt och alla som jag låtit komma nära. Monstret är ondsint och gör mig till något helt annat än vad jag är, vilket för mottagande part är totalt förvirrande. Jag kan inte ens själv förlika mig med att det där faktiskt kommer ur samma hjärna som jag all övrig tid faktiskt trivs väldigt bra med. Plötsligt (och jag menar verkligen plötsligt) blir jag arg, hätsk, elak, osammanhängande, irrationell och extremt defensiv. Vilket jag varvar med att bryta ihop lite emellanåt. Som om det skulle göra saken bättre.

Det var 25 år sen. Det är dags att släppa taget. "When you're falling, dive".

Det är lätt att haka upp sig och fastna i idén om sig själv. Det är så här det är, det är så här jag är. Som om det är realistiskt att tro att jaget är något som är skrivet i sten för alltid. Allt annars ändras ju, varför får jag för mig att just de där avarterna som skapats av tidiga trauman inte kan göra det? Behöver en plan igen, coming right up!