För några dagar sen höll jag min 16-åriga, gråa katt i händerna när han somnade för sista gången. Han var en speciell katt. Eftertänksam, klok och mild. Och lite av en ensamvarg. Visste att det skulle bli svårt med honom. Han hade tumörer i levern och var dålig trots att han försökte maskera det så gott han kunde, så jag vet att jag gjorde rätt, men har svårt att radera minnet av när han blev orolig för att sprutan kändes konstig och sen tappade balansen och landade med sitt lilla gråa huvud i mina händer.

Utöver att det här var en riktigt jobbig grej bidrog den också till att starta en hel ocean av tankar i mitt eget huvud. Hej där Herr Dödsångest. Det var i alla fall ett litet tag sen. Men nu är han tillbaka och går omkring i mitt sinne. Sätter sig en stund och knackar. Hallå. Du kommer att dö. Alla kommer att dö. Så vad är det jag håller på med egentligen?

Går upp, kör, jobbar, kör, äter, kollar TV-serier, sover, går upp, kör, jobbar, kör, äter, kollar TV-serier, sover, går upp, kör, jobbar, kör, äter, kollar TV-serier, sover. Givetvis finns det innehåll mellan kommatecknen, men det går i ett. Dagar som bara flyter förbi. Det är ju därför tiden upplevs gå snabbare, för att minnet blir luddigare och rutinerna fler.

Det bara måste finnas mer än det här. Något som åtminstone inspirerar mig lite på daglig basis. Den där lilla gnistan som finns hos människor som gör något de är passionerade över. Just nu gör jag något jag är bra på, vilket är relativt givande. Men inte i längden. Jag halkade in i det här och upptäckte att jag var bra på det. Vilket gör det ganska enkelt, men skapar samtidigt en viss känsla av tomhet. Att det bara måste finnas något mer än det här.

Det där jag är passionerad över är mycket svårare. Utlämnande, rått och kräver disciplin. Och det kräver också förmågan att klara av kritik över det där som är väldigt personligt. Och det är där jag snubblar. Jag är alldeles för självkritisk. Men jag jobbar på det. I skrivande stund till och med, det är ju skrivandet som är hela grejen. Min höga tröskel, mitt motstånd och min flykt. Men även min terapi, min kommunikationskanal och det som skapar nån form av värme där inne i någonstans. Bara att skriva den här texten har fått mig att må lite bättre över den fina gråa katten som ligger i trädgården.

Jag har faktiskt en dröm, det där jag har vägrat att erkänna förr. Då handlade det bara om att det inte finns några drömmar, några mål eller något där framme. Det är bara sånt som tar bort fokus från NU. Så fel jag kan ha. Men jo, den där drömmen är att kunna livnära mig på det där skrivandet. Att mitt yrke finns i min skrivarlya, där jag skapar min egen disciplin, står och faller med min egen lathet och bara blir irriterad på ett håll. Den där lilla gnistan. Jag vill ha den.