Jag har FOMO över livet. Inte över små skeenden i vardagen. Jag skiter i fester, gympass eller konserter. Men livet alltså. Var kommer vi att hamna om några hundra år? Kommer vi att sitta och skratta åt de där idioterna på tidigt 2000-tal, som höll på som de gjorde? Kommer de flygande bilarna, kommer stunden när vi inser att vi alla är lika och inte behöver slåss för att få plats i det här överbefolkade livet?

Inser att jag inte kommer att veta och det stör mig. Är det då inte en jävla paradox att det jag gör med livet är att få tiden att gå? Tänker att jag är duktig som slutar med alkohol, droger, nikotin och kaffe. Att jag är duktig som tränar och tar hand om mig. Likväl sitter jag varje dag och bingear TV-serier, helst samtidigt som jag spelar något jävla random mobilspel som jag redan spelat 1833 levels på. 1833. Fatta tiden som gått på det. Om jag nu måste göra något till ett missbruk, måste det vara något så obetydligt och menlöst? Jag var fan mer kreativ när jag var vardagsalkoholist. Kommer aldrig att hitta kreativiteten i multipla distraktioner. Så nu lägger jag av med den skiten också. Kanske blir ett glas vin eller två på vägen, men föredrar det framför att vara kreativt död.

Gick en skrivarkurs online häromsistens. Om att skriva sin självbiografi. Det var en sjukt bra kurs och trots att jag var rädd för att få feedback från någon som håller på med skrivande professionellt var det ruggigt givande. Och feedbacken var väldigt positiv och öppnade mina ögon för vad jag är bra på. En av de finaste kommentarerna jag fick var denna:

Stort tack för dina välskrivna texter. Jag hör din röst när jag läser dem.

Det är sånt som betyder något. Den, och all annan fin feedback jag fått, borde få mig att slänga mig över tangenterna och bara skriva och skriva. Och det är där jag vill hamna. Fattar inte riktigt varför det jag är bra på och det som faktiskt gör mig glad ska vara så förbannat svårt att plocka ut och projicera på den där skärmen. Antar att det börjar med att stänga av den där TV-jäveln och det är ju gjort nu. Så nu kanske jag kan hitta de där utrymmena i vardagen där kreativiteten finns. Jag är en tänkande författare, det mesta händer i skallen. När jag väl skriver, då skriver jag bara. Redigerar sällan. Så jag behöver de där stunderna av luft som ger mig tid att tänka.


En av de sista meningarna jag skrev på skrivarkursen var denna:

Jag saknar mig ibland, därför vill jag skriva om mig.

Och det är sant, saknar mig ibland. Jag är personen som blir lite småfull och dansar rundor i vardagsrummet, ger mig fan på att lära mig nån skitsvår Tallest Man on Earth-låt på gitarr och bygger en leksakspistol av papp. Syr ett mjukisdjur och graverar en sten. Blir förbannad och skriver. Hittar en ny artist på Apple Music, lär mig texten på en gång och sjunger allt jag kan, för ingen annan än mig själv. Måste hitta tillbaka till mig.