Börjar inse varför jag har så svårt att förstå religion, det är för att jag, i motsats till vad som skulle anses som "naturligt", inte känner något större behov av att ingå i en grupp. Jag har nog alltid varit lite underligt solitär i mitt liv och behöver inte människor runt mig som delar mina åsikter om livet. Är väldigt intresserad av att förstå hur saker funkar, speciellt när det gäller mig själv i kontrast till samhället runt mig och genom den resan inser jag att det runtomkring påverkar väldigt mycket. Därför tycker jag också om att vara solitär i mina utforskningar.

Sen tycker jag förstås om att folk som jag har i min närhet tycker bra om mig, annars hade jag kunnat kalla mig eremit och skitit i allt. Men det är mer när det gäller det personliga, åsikterna i sig är inte fullt så relevanta. De är ju dessutom bara en del av en människa och formas om hela tiden. Jag är helt okej med att agree to disagree och lämna saker därhän. Till en gräns förstås, men hade ändå inte kommit så bra överens med en person vars åsikter varit helt skilda från mina. Det man ska komma ihåg är att lika rätt som jag tycker att jag har, lika rätt tycker en på andra sidan att den har. Det är en viktig insikt.