Jag har en vän, en mycket bra vän, som jag ibland hamnar i diskussioner med eftersom hen till exempel kan kläcka ur sig att BLM-rörelsen bara är en uppviglande, rasistisk grupp och att det är över 100 år sen slaveriet, det är väl dags att komma över det. Jag förstår inte ett skit hur det är att vara svart i USA, men rasism förstår jag. Och inbäddade strukturer förstår jag. Jag är inte korkad, fattar att mitt CV mer ofta än inte försvinner till nejhögen för att mitt namn inte är svenskt. Inte bara osvenskt, dessutom från Mellanöstern. Usch, läskiga muslimer!

Ska vara ärlig och säga att jag inte råkat ut för särskilt mycket rasism eller fördomar riktade rakt mot mig, men de gånger jag har kommer jag ihåg. Var på en intervju på ett större företag och han som intervjuade mig berättade att de hade haft en tjej från Iran där innan och det var så jobbigt när de var på afterwork och hon varken drack alkohol eller åt griskött. Var jag sån också? Svarade att jag var en laktosintolerant vegetarian, vilket antagligen är värre.

Jag har själv sjukt mycket fördomar, mot alla möjliga grupperingar och är inte ett skit färgblind. Önskar att jag var, men världen är inte funtad så och den som säger att den är färgblind ljuger rakt av. Människan har ett behov av att kategorisera för att förstås sin omvärld och det gör vi allihop. Kön, ras, ålder, storlek, snygghet och så vidare. Är min egen priolista, har observerat mig själv under många år. Men det handlar i grund och botten om att inte just observera, inte agera.

Att vara av blandad härkomst har sitt eget sätt att vara funtat på, lite som att vingla mellan två världar och aldrig tillhöra någon. Däremot kommer min kategorisering i det här landet alltid att vara blatte, därför är jag också glatt överraskad av att se så många Mellanösternkvinnor representerade lite här och där, i politiken, i musik, på TV. Det finns verkligen något visst i att se människor som en själv synas. Har inte riktigt tänkt på det förrän nu, men det är nice!