Det börjar sjunka in lite, det där med att jag är själv. Jag och min fina vän M kom åtminstone på ett bättre ord för singel eller ensamstående. Enastående givetvis. Men det är trots allt lite övermäktigt i kombination med att jag jobbar för mycket. Mitt jobb består av långa, långa, väldigt sociala pass. Introverten blir då fullständigt socialt utmattad på dom lediga dagarna och har svårt att socialisera då. Vilket gör att effekten av enaståendet blir mer tydlig. Återhämtningen uteblir, tröttheten tar över och plötsligt känns ensamheten som något negativt och framtidens blekhet blir blekare och tanken på döden och ålderdomen pockar på hjärnuppmärksamheten och skapar nihilistiska känslor av alltings fullständiga meningslöshet. Och insikten om hur stor och viktig den där kärleken var blir större än den någonsin varit under tiden. Lönt liksom.

Lägg därtill på att min hud har regression och ger mig klåda och eksem som vägrar gå bort. Och att jag ännu en gång verkar gå i klinch med en störig jävla man på min arbetsplats (och där är bara två). Med åldern har det som kanske verkar vara subtilt för andra snarare blivit ett vrål för mig. Märker översitteriet, tuppbeteendet och dömandet supertydligt trots att det säkert går många förbi. Lägg därtill på att mitt nuvarande yrkesval har gjort att min allmänna syn på män har kryddats med en hel jävla skopa förakt. Och så hormonjävlarna på det. Märker dom små störiga förändringarna. Pmds:en är fortfarande på en någorlunda vettig nivå, istället infinner det sig någon form av depression precis när mensen är över. Pmds en vecka, mens en vecka, depression en vecka. Åja, har ju i alla fall en vecka ifred.

Är där just nu, i depressionsläget. Skulle träffat en kompis idag som bara fetdissade mig genom att sova bort hela dagen trots att vi hade bestämt. I depressionsläget blir alla dom här små sakerna en stor sak. Jag har åtminstone tagit till mitt minst dåliga flyktbeteende, att shoppa saker. Inga dåliga saker förvisso, men vet varför jag gör det. Men det är det minst dåliga, så jag är okej med det.

En intressant sak till. Jag var på en ayahuascaretreat i november, gav mig själv det i födelsedagspresent. Ville främst bli av med min mat- och viktobsession, vilket jag blev. Själva upplevelsen var skitjobbig och dryg, men gav precis det jag ville ha. Det som är intressant med att bli av med  ganska tongivande tankar i huvudet är att det plötsligt får plats andra tankar och det är nog därför det blir så mycket i skallen just nu. Vilket egentligen är helt okej, för det är vansinnigt skönt att slippa tänka på mat och kalorier och sånt dagarna i ända. Befriande deluxevarianten.

Den andra grejen jag ville få rätsida på var skrivandet, men det fanns väl bara utrymme för att reda ut en tänker jag. Eller så kommer den andra när det här har lagt sig lite. Och nu skrev jag ju, det var inte igår. Peu à peu.