Den senaste tidens separation följt av för mycket jobbande som gjorde kroppen sjuk av stress, vilket gjorde att allt kom ikapp, följt av strikt meditation/yoga/skogen/slappande i en vecka, följt av att ex hittat en ny har satt igång en hel tankekedja i skallen om hur min/a relationsform/er egentligen ska se ut. Har ju varit inne på det mesta, öppet, monogamt, poly, upptaget, men det är alltid något som saknats lite.

Efter att ha bott med min bästa vän/närhetspartner i drygt 2 år har jag iaf börjat tänka i en ny bana. Om jag någonsin ska bo med någon igen borde det inte vara någon jag har sex med. Kanske. Vi hade rätt lite sex, helt frivillig från bådas håll, och jag tyckte det var jätteskönt att kravet inte fanns som det vanligtvis gör. Närheten fanns dock där hela tiden. Och det var väldigt skönt att inte vara ensam. Hittade en otroligt fin uppskattning av tvåsamheten i vardagen och boendet. Nu funkade detta inte för båda i längden, men tänker att det kanske går att hitta.

Just nu har jag i alla fall mest hamnat i det där som jag lätt hamnar i när något bryter, eller tar slut eller skiftar fokus, jag undrar hur jag någonsin ska lära mig att bekräfta mig själv. Fokus på vad som egentligen är jobbigt blir skevt och efter en stund av att försöka få kontroll på diverse situationer inser jag att det bara handlar om att jag inte känner mig viktig. Att jag inte duger. Att jag inte är bra nog. Det dyker upp när det kommer triggers. Som tur är ser jag det snabbt nuförtiden, förr fick jag dras med kontrollbehovet och ångesten mycket längre. Men en del av det andra småskitet är ändå kvar. Nostalgin. Och så äter jag inte. Sover inte. Blir lätt manisk. Tänker för mycket. Försöker fylla hålet med annat och får samma känsla av oduglighet när det andra inte levererar som jag tycker att det ska leverera. Damn this complicated fucking brain!

Och så den där satans meningslösheten. Gick i skogen med hunden innan idag och han kissade på ett nedhugget träd. Tänkte att nu finns hans kiss där på det trädet och hur obetydligt det är och hur ingenting spelar någon roll. Den här nihilismen verkar börja bli permanentboende i hjärnan av någon anledning. Den och dödsångesten, min evige följeslagare. Eller evige, tills jag möter den, sen är det ju klart. Lönt att hålla på nu liksom. o9ik (katten tyckte att det där borde finnas här, så det får vara kvar).

Dust yourself off and try again är väl uttrycket. Får göra det i vanlig ordning. Det löser sig. Och det blir bra. Lär mig något nytt på varje etapp av livet och varje ny etapp blir därmed snäppet bättre. Och aldrig blir det perfekt! Häng med!