Jag försökte täcka över sorgen över relationen medelst annan relation, det funkade inte bra. Och nu behöver jag, hur svårt det än låter, försöka tillåta mig själv att sörja över mig själv. Mitt liv har avlösts av beroende efter beroende; relationer, sex, droger, alkohol, shopping, porr, sociala medier, TV, you name it. Jag var 16 när jag först började självskada lite lätt. 17 när jag först insåg att lugnande tabletter fick livet att verka enklare. 23 första gången jag upptäckte att kokain också gjorde livet fantastiskt. 14-46 när jag insåg och fortsatte inse att mitt värde som kvinna endast låg i andras bekräftelse. 38 när jag förstod att vin varje dag, plus lite random atarax, gjorde att livet blev mellow. I samma veva förstod jag också att jag var bra på sex, speciellt i kombination med vinet. 4 år av vin, män, män, män och åter män i min säng, i ett till synes ändlöst försök att få bekräftelse. Hjärtekrossande "relationer" som tillskrevs alldeles för mycket värde, en känsla av att vara emotionell likt en tonåring, att vara obsessed för att inte palla obsessa över mig själv. I allmänhet är det ju mycket lättare att fokusera på andra människor än på mig själv.

Upptäckte nyligen TV-serien Euphoria. Den har väckt något i mig. Visst, det där är en extrem och också mycket mer obvious. Dom mer obskyra missbruksbeteendena går liksom hem i ett liv och hos personerna runt livet, trots att mekanismerna är exakt likadana. Jag menar, vem bryr sig om jag handlar saker? Dricker vin? Har sex? Bingear TV-serier? Men mekanismen. Försöker ju bara fly från mig själv och alla jobbiga känslor som kommer upp till ytan när det inte finns något som dövar dom. En bekant till mig berättade att när hon var yngre var en av hennes strategier för att få bort tankar på självmord att shoppa saker på nätet, då hade hon nåt att se fram emot. Det där resonerar. Framtidstron är ju det som deprimerade inte har så mycket av. Att gå och vänta på något ger någon sorts framtidstro.

Har spenderat dom senaste månaderna med just det, shopping. För att ha något att se fram emot. Eftersom jag just nu lagt bort allt annat. Nästan i alla fall. Men ingen alkohol, inga droger, ingen porr, inga social medier, ingen shopping, inget sex, inget kaffe, inga relationer.

Vem är jag utan substanser? Vem är jag utan att någon utomstående bekräftar mig? Vem är jag när jag inte dövar det som är jag med yttre ting? Vilka jävla livsomvälvande frågor egentligen. Just nu är jag förvisso inne i värsta PMDS-perioden, så det kan hända att känslan av tomhet är lite större precis just nu.

Jag har så mycket lättare att göra saker om det är för någon annan jag gör det. Fullständigt hopplöst. Nu har jag i alla fall några små planer för framtiden. Som bara är för mig. Vill göra något med mina högskolepoäng och tänkte att jag tar en kandidat i psykologi. På heltid med ett heltidsjobb. Måste utmana mig själv och hålla mig upptagen. Och mitt högskoleprovsresultat, som enligt mig själv var uselt, räcker i några år till och räcker definitivt för att komma in. Nu när jag faktiskt lyckats avsluta något kan jag ju fortsätta med den trenden. Och så hitta tillbaka till det jag tycker är kul.

Tror jag kommer att fixa det här fastän tanken på det får nerverna att spöka i kroppen och hjärtat att slå som en miniatyrmaskin som tror att den är stor.