I jobbet med ungdomar med vissa sorts problem pratar vi mycket om sårbarheter för att de själva ska kunna förstå hur det blir som det blir när de gör saker som är dåliga för dem. Det är liksom den första punkten i förklaringskedjan. Och vojne vad vi vuxna har en förmåga att missa den där punkten när det gäller oss själva.

Jag kan ju omöjligen säga att "jag är så här" eller "det är så här jag hanterar saker" eftersom det skiljer sig åt från dag till dag, ja ibland från timme till timme. Mycket beroende på utgångsläget. Min allra största sårbarhet är att inte få återhämta mig från jobb eller socialt umgänge. Denna sårbarhet blir än mer sårbar när jag inte heller sover ordentligt. Och tvärtom också, de hör helt enkelt ihop. Och så sitter jag där i en ganska ond spiral som ibland blir lite svår att ta mig ur ordentligt. Och lägg därtill den där periodiska sårbarheten som envisas med att inträffa en gång i månaden, Miss PMDS blir också hundra resor värre när det andra inte funkar.

Har nyligen haft en sån period där jag sovit riktigt uselt under några nätter och sen inte helt lyckats återhämta mig sömnmässig och samtidigt har det varit mycket på jobbet och rätt mycket socialt privat. Det sociala har bara varit bra, men det tär ändå på orken, hur mycket jag än inte vill att det ska göra det.

På senste har jag pratat en del med en vän om det här med meddelanden och notifikationer och vad det är som gör att jag alltid svarar snabbt och om jag blir stressad av det. Jag svarar snabbt mest för effektivitetens skull, och för att inte glömma att svara. Jag förväntar mig inte att min motpart gör samma sak, då hade vi ju inte gjort annat. Och vanligtvis blir jag inte stressad av det. Eller jo, jag kan bli om det är en ny person som jag lär känna och känner mig väldigt osäker på. Då undrar jag hur betydelsefull jag egentligen är emellanåt. Det nya som uppenbarat sig i mitt liv på sista tiden är inte av den kategorin. Men. När min primära sårbarhet är extra sårbar så hamnar min stackars hjärna som också har hormonkaos i osäkerheter och ältande över jobb och annat.

Så idag testar jag det där min hjärna inte har lust med. Jag sätter min telefon på Do Not Disturb och inget kommer igenom överhuvudtaget. För att inte ge mig själv gratis notifikationsstress och dumma tankar. För det är lättare att hantera abstinensen som sitter där i mellangärdet, den går att tysta rätt lätt genom att göra till exempel det här. Jag har bestämt mig för ett tidsspann som jag kanske inte klarar av att hålla, men tänker åtminstone försöka. Det är ju bara några timmar till, vad är det i det stora hela. Det är ju bara att kalla på nihilismen en stund så kvittar det som fan! Men heja mig!