Varför ska jag vara ansvarig för att berätta för män när de beter sig förminskande, härskande eller manipulerande? Kan vi inte bara komma till punkten när de slutar hålla på sådär och jag kan vara mig utan att behöva deala med sånt skit? Det som också är så spännande är när de sedan hävdar att de förstås inte menade så, vilket automatiskt (om de inte passar på att säga det själva) gör mig till en överkänslig person som direkt misstolkar ett i grunden fint beteende.

Jag bytte yrke för att slippa män som håller på sådär och inser snabbt att män som håller på sådär finns överallt. Överallt. Och av någon anledning provoceras de av mig. För att jag inte håller käften och call them out on their bullshit kanske? Nån sa att det är för att jag är en stark personlighet. Okej, så länge jag är mild och beskedlig och nickar så är allt okej? Och förstår att män bara beter sig som rövhål för att de egentligen menar väl? NEJ! Har tröttnat på skiten och pallar inte ta den. Trots att tanken på att jag överdriver faktiskt åker in i min hjärna för en sekund. Medveten om den, släpper den sedan långt åt helvete och inser att det verkligen är en del av problemet. Att rövhålen förstärker den känslan. Gaslighting i arbetsmiljön, så mysigt..

Genom hela min arbetskarriär har jag fått deala med män som denna. Som för det första tror att jag på något sätt behöver någon sorts bekräftelse från dem. Och att sagda bekräftelse sedan ska resultera i att jag gör något de vill att jag ska göra. Fattar inte varför män tror att jag behöver deras validering? Verkar det så? Och så verkar de helt oblivious till faktumet att när de trycker på mig bekräftelse för att de vill något så faller liksom hela grejen.

Om en man ska bekräfta mig på en arbetsplats ska de behandla mig med respekt, som en jämlike, att lyssna på mig, ha förtroende för mig och vara raka och tydliga. Har noll behov av att få reda på att jag är klok och duktig och yadayada. Det är så äckligt falskt så det dryper. Jag vet mitt eget värde och behöver ingen jävla man som ska berätta det för mig. Och dessutom ljuga om det.

Jag minns en manlig chef jag hade för ett gäng år sen, som varit den bästa jag haft genom tiderna. Det som var hans styrka var att han förstod precis vad jag behövde för att må bra och göra ett bra jobb. Och han kunde känna in mig. Han visste om jag hade en extra hormonell dag och kunde hjälpa mig att bryta en irritation innan den eskalerade i flygande pekdon. Han gav mig ansvar utan att sedan lägga sig i och var fullt behjälplig när jag behövde det.

Utöver detta har jag verkligen behövt ta mig igenom revirpissande, avundsjuka, sexualisering, förminskande, lögner och ren utfrysning. Jag har förstås aldrig pallat med det, men nu är jag också för gammal för det. Livet är kort och jag är inte intresserad av att utbilda män i hur de beter sig. De får för fan skaffa sig lite självinsikt, vi kan inte göra allt jobb åt dem. Min inre feminist är nu fullt vaken och på krigsstigen med automatvapen. Undan eller väck.