Är helt övertygad om att mycket av vårt dåliga mående har att göra med vilken identitet vi tillskriver oss själva och vilka idéer om oss själva vi har fastnat i. Även våra värderingar kan ställa till det om vi inte väljer att ifrågasätta dem vid jämna mellanrum. Jag var ganska diktatorisk med mina val och vem jag var för inte alltför länge sedan, men har de senaste åren hamnat i någon sorts ödmjukhet inför livet, mig själv och alla idéer jag har haft.

Som ett exempel. Jag har alltid sett mig själv som någon med en missbrukspersonlighet. Som om det är en statisk egenskap som vi har eller inte har. Det var inte länge sedan en fin, och ny, person i min närhet sa till mig att jag inte alls är det och förklarade varför. Först var jag tveksam till om det stämde eftersom jag levt med den här föreställningen så länge och sett den som självklar. Men det tog inte lång tid förrän jag insåg hur sant det är. Jag är ingen missbrukspersonlighet alls. Jag har missbrukat substanser i korta perioder av livet när jag mått dåligt. För att döva. Har inget med missbruk att göra. Jag har känt mig som en missbrukare av sex i perioder där jag haft mycket sånt med olika personer, men det har bara handlat om samhällets i halsen nedtryckta normer.

Men när jag tillskriver mig själv såna här identitetsdrag gör det också att jag beter mig efter dem och hindrar mig själv från saker jag vill för att jag tror att det innebär något annat. Visst, jag har ett streak av att bli lite besatt av saker i perioder, men det har nog aldrig någonsin handlat om varken substanser eller saker som är direkt dåliga för mig. Just nu har jag till exempel hakat upp mig på balettskor och hur sjuk hela grejen med dem är. Ny kunskap är alltid inressant, oavsett om jag kan använda den eller inte.

Så ja, vi har fel hela jävla tiden, om precis allt. Nej, jag är inte introvert. Ett tag i mitt liv ville jag fly från staden och människorna för att jag inte mådde så bra. Jag orkade inte umgås supermycket med folk eftersom jag jobbade hela tiden och umgicks med folk då. Och helt plötsligt har jag tillskrivit mig själv epitetet introvert och börjar på något sätt leva efter det helt och hållet. I våras träffade jag en person som är introvert på riktigt och fattade då med all tydlighet att jag inte är det alls. Och i förrgår gick jag på Centralstationen i Stockholm bland alla människor och bara myste över att vara surrounded on all sides och insåg med all tydlighet att jag saknar folk och brus och liv och att bara finnas i det. Tycker om att vara själv hemma och bara nörda också såklart, men nån jävla introvert är jag inte för fem öre.

Tänkte på det här igår när jag lyssnade på en podd som heter In love with pmdd, som handlar om relationer när man har pmds. Lyssnade en stund och blev så sjukt irriterad på hela grejen. Hon kallade sin partner för pmdd-partner, relationen för pmdd-relation och där är väl ett helt klockrent exempel på hur man tillskriver sig epitet. Jag väljer att inte se på pmds på det sättet. Inte som något jag är, utan något som händer ibland och som jag behöver hantera. Min enda utgångspunkt gällande pmds är problemlösning. Hur kan jag göra det bättre? Hur kan jag få det att inte påverka mina relationer och mitt liv? Läsa, läsa, ta reda på saker, ändra saker, testa saker; progesteronkräm, äta kött, utesluta kaffe, träna smartare. Det är ett problem och det behöver lösas. Hantering, hantering. Och det här låter säkert hårt, men jag tycker att jag är helt ansvarig för mitt eget skit. Visst, jag informerar såklart nya partners om vad det innebär och meddelar om det är en sån period, men tycker att jag själv är ansvarig för att inte ta ut det på någon i onödan. Så jag väljer att backa bort lite och deala med min egen konstiga hjärna på egen hand. Hantera, hantera. För jag tror att en alltför accepterande partner på något sätt gör att jag inte känner samma behov att fixa problemet. Men kommer aldrig att tillskriva mig epitetet pmds-person. Ever!

Jag tycker om att ha fel. Tycker om att inse saker och röra mig framåt. Om jag skulle tro att jag har rätt hela tiden finns det ju noll utvecklingspotential. Så försöker så långt det går att inte tillskriva mig skit, utan ta det lite som det kommer. För livet levs ändå med andra människor och de är också en del av ens liv. Och relationen med olika personer är olika, och vi är olika med dem. Det är bara dumt att vara kategorisk när dessa möten resulterar i helt olika upplevelser. Det är ju det som gör livet underbart. Så jag tänker fortsätta ha lite mindre fel om saker hela tiden, hela jävla tiden!

Och in the immortal words of en av mina favoriter, Mark Manson: