Och så hamnade jag till slut i det där skitet vissa kallar förklimakteriet. Ni vet den där underbara perioden i livet när hormonerna börjar gå bananas. Så från att ha haft typ 10-14 dagar av pmds i varierande grad varje månad har det senaste året också gett mig en vecka av depressionsliknande symtom en vecka efter mens och den senaste månaden har jag inte fått någon respit alls, nu är det bara hormonkaos hela tiden, i varierande grad och jag har ingen jävla aning när det kommer.

Fördelen med pmds är att jag vet precis när det händer, är så van vid det att jag kan hantera det på ett någorlunda bra sätt. Nu vet jag inte vad som kommer när och varför. Plötsligt känner jag bara ett mörker som lägger sig som en gegga över allting och framtiden känns blek och menlös och inget kommer någonsin att bli roligt igen. Och jag gråter mellan mötena på jobbet för att jag inte kan kontrollera mig själv. Till att en dag få pmds-liknande saker när det inte ens är den tiden, för att gå tillbaka till något annat. Börjar få panik över att inte känna igen mig själv vid något som helst tillfälle.

Har tagit kontakt med HerCare och jag är ganska säker på att de ska kunna hjälpa mig. Haft inledande samtal och fick riktigt stort förtroende för personen och kör på med omfatttande blodprov och längre möte om några veckor. Jag hoppas, jag hoppas, för det här är fan inte kul alls.

Och till saken hör att väldigt mycket i mitt liv är väldigt bra just nu. Mitt nya jobb är fantastiskt, utmanande och fritt. Har en helt underbar relation med en person som på riktigt är det jag letat efter i hela mitt liv och nu har vid min sida i det mest jämlika förhållande jag någonsin varit med om. Jag har bestämt mig för att flytta till Storstaden och lyckats fixa en lägenhet som både är nära mitt jobb och nära min person och tänker hyra ut mitt hus så länge för att se hur det känns. Kommer också att flytta till samma stad som två av mina nära vänner och halva min släkt.

Men likväl kan jag just nu inte glädjas eftersom hormonkaoset på crack har lagt en damper på alltihop. Rationellt vet jag, känslomässigt händer det inte. Hatar den här skiten. Och den fina glaset-är-halvfullt-mentaliteten jag lagt mig till med på senaste har mer blivit en glaset-är-sprucket-och-trillar-ur-min-hand-på-stengolvetmentalitet. Men ska fylla det igen och ska bli av med det här snabbare än det är över naturligt, för tänker fan inte vänta i flera år. Det är ju trots allt jävligt skönt att vara lycklig och inget jag direkt har varit van vid under mitt liv. Så det ska tillbaka. Punkt!