Men sådär precis när jag någorlunda lärt mig att hantera PMDS tycker livet att det inte är riktigt sådär lagom utmanande längre, så come forth förklimakteriet! 🎉 Ni vet den där tiden som varar mellan 1 och 10 år där hormonerna har bosatt sig permanent på Gröna Lund och inget går att förutse längre. Välkommen fullständigt sporadiska förändringar i humöret, från ältande och nervig till tom på mening och depressiv. Och allt däremellan. Välkommen hjärndimma och dåligt minne. Välkommen stresskänslighet som gör att jag plötsligt blir utmattad. Utmattad? Jag? What the fuck! Jag klarar ju all jävla stress som allt slänger på mig. JAG blir inte utmattad.

Men jag är ju ett annat jag nu. Så jag blev nödgad att erkänna för mig själv (revidering, min partner fick mig att inse) att jag nog var utmattad. Så jag sjukskrev mig för att ta en snabb paus. Välkommen mer trötthet, mer hjärndimma, mer allt. När jag stannade upp fick allting komma fram. Häromdagen hällde jag hundmat i min pastasås. Kommer hem från affären med saker jag hade kunnat satsa pengar på att jag inte köpt. Äter och blir helt slut. Pratar ett tag och blir helt slut. Pulsen åker bergochdalbana. En liten sak kan sätta igång hela maskineriet. De här få veckorna kommer inte att räcka. Och så blev jag den där jag aldrig trodde att jag skulle bli. Sjukskriven. Jag? Meh.

Fördelen är att det åtminstone har börjat. Så att det kan sluta. Något att se fram emot åtminstone!