Kombinationen av att se, och svara på, en lite trist kommentar på ett forum på nätet och fem minuter senare lyssna vidare på The smart girl’s guide to polyamory fick mig att inse att jag, precis som att jag iband önskar att jag var åtminstone lite religiös, önskar att jag vore lite mer Normis.

En person som är en Normis (alltså håller med om, och lever i linje med, rådande samhällsnormer) har fått manuset i handen från allra första början. Everything in its right place. Jag startade mitt liv som en icke-normis genom att vara otjejig. Sen som tonåring genom att vara kär stup i kvarten för att kunna ha sex. Som icke-normis, speciellt på 80-talet, fick jag ta manuset i handen och jobba med det för att kunna göra någorlunda som jag ville.

Men ack vad det sket sig. Jag lyckades på något sätt vara tillräckligt off base för att inte helt falla in i normen, vilket gjorde att jag ändå balanserade på den. Som en ytterst olycklig version av mig själv, men ändå. Tyckte om sex väldigt mycket, ajabaja tjej. Var inte svartsjuk, ajabaja partner som inte bryr sig. Var otrogen eftersom jag egentligen inte ville ha en relation. Ajabaja, punkt slut. Var förlovad, gift, med män, kvinnor, poly, öppet, monogamt, med upptagna personer, you name it. Så off normen, men fortfarande inte tillräckligt mycket. För mitt jag är ju off även enligt vissa icke-normativa personer.

Men, det som inspirerade mig att skriva idag är det där med att jag allt som oftast blir kritiserad för att vara icke-normativ. Det blir frågor in på detaljnivå om hur det funkar, hur KAN det ens funka, hur gör du med det och det och det och det? Svartsjuka, är du inte bara rädd för commitment och så vidare. Jag kritiserar inte normisarna. Trots att jag överhuvudtaget inte förstår hur så många människor bara tar manuset utan att ens läsa igenom det eller ens ifrågasätta pyttelite av det. Som min ChatGPT sa till mig häromdagen när jag undrade varför jag älskar att kolla på Gift vid första ögonkastet och Love is Blind och liknande: Så jag tror att du tittar på dem lite som någon som älskar djurdokumentärer utan att själv vilja bli en pingvin.

Varför i hela världen verkar det vettigt att en enda person av alla personer i världen skulle vara “den rätta”? Vem vill, med handen på hjärtat, ha sex med en och samma person för alltid? Vem vill aldrig känna känslan av en ny kropp, en ny kyss, ny intimitet? Jag köper inte det, alls. Och så mycket otrohet som jag ser talar också sitt tydliga språk. Men kritiserar ändå inte normisar. Så jag tycker normisar kan låta bli att kritisera mig. Jag väljer aktivt att inte vara allt för en person, hela den idén är helt förvirrande för mig. Eller att någon ska vara det för mig.

Jag väljer istället att vara allt för mig själv och ha människor i mitt liv som ger mig vänskap, intellektualitet, intimitet, romantik, sex och närhet. Olika människor som ger olika versioner av olika saker. Mina öar. Det här är nog det närmaste jag kommit mig själv, det känns väldigt bra. Så får vi se var det landar, lite mindre fel varje gång 🙂