När jag var liten fick jag världens bästa present av mina föräldrar, jag fick vara precis den person jag var. Och jag var en liten pojke, jag tyckte om pojkleksaker, pojkkläder, pojkfrisyr och pojkkompisar. Min mamma försökte ge mig en docka någon gång när jag var liten, en sån där som liknar ett barn. Jag skrek som om döden hade attackerat mig. Det blev inga fler dockor. Förutom min fantastiska Big Jim, actiondockan som gjorde en karatechop när man tryckte honom i ryggen. Jag lekte med kemilådan (kan fortfarande minnas lukten av det turkosa pulvret), legot, teknikleksakerna, jag spelade schack med min bäste vän Jan, lekte krig med brorsans krigsfigurer, zulu var favoriten.

Allt det här gick hem ungefär till tredje klass, då kom det in någon sorts osynlig lag som sa att flickor skulle umgås med flickor och pojkar med pojkar, och det andra könet hade plötsligt baciller. Jag var bara nio år gammal, följde med i det hela och hade plötsligt flickkompisar. Jag förstod mig inte helt på dem, de lekte med dockor och snackade skit om varandra. Jag hade två bästisar, den ena snackade skit om den andra, den andra om den ena. Och sen fick jag skulden. Den där enkelheten i att hänga med sina kompisar hade plötsligt bytts ut mot något helt annat. Så istället för att ha pojkkompisar skulle jag få pojkar att tycka om mig som flicka. Jag följde som sagt med, och den här kombinationen av pojkhjärna möter flickbeteende gjorde att jag i mellanstadiet utvecklades till ett regelrätt asshole. Jag manipulerade folk, valde vänner som jag behagade, snackade skit om allt och alla, hade nya pojkvänner hela tiden. Det gick tack och lov över till högstadiet då puberteten i kombination med den semiofrivilliga personlighetsförändringen och kroppen jag inte ville ha slängde in mig i vad som skulle komma att bli 20 års depression. En period där jag försökte vara normal, tjejig, ha tjejkompisar, få killar att vilja ha mig, bete mig som jag skulle.

Idag har jag begravt den där flickan jag försökte vara och omhuldat min pojkhjärna till hundra procent. Och i samma veva totalt accepterat min tjejiga kropp och de delar av mig som är tjejiga, trots att de inte är många. Jag har extremt många kontaktpunkter med det generella sätt på vilket män tänker och extremt få på andra hållet. Eftersom jag blev sån utan något utomstående tryck (gick inte på dagis och stötte egentligen inte på samhället som så förrän jag var 6) ligger det nog någonting i att män och kvinnor har olika hjärnor. Generellt sätt förstås, för jag är ju en tjej. Men det var ingen socialisering som tog mig dit, det var bara den jag var. Däremot var det socialiseringen som sabbade stora delar av mitt liv eftersom jag praktiskt taget förbjöds att vara den jag var.

Jag har inte heller någonsin känt något som helst behov av att byta kropp eller bli en fysisk man. Alls. Jag är bara en tjej som i mångt och mycket tänker och beter mig som en kille. That's all. Ibland stöter jag på folk som tycker att jag ska bejaka min kvinnlighet mer, klä mig kvinnligare, sminka mig, bla, bla.. Är det verkligen så svårt att kategorisera mig bara för att jag ser ut som en tjej men inte är som en? Till den grad att vissa människor får ett behov av att trycka in mig i en mall som inte är min? Men jag skiter i dem, hittar ändå en hel massa fler människor som accepterar mig och verkligen fattar mig, det är dem jag hänger mig fast vid. Det krävdes bara att jag accepterade mig själv, vilket tog lite tid, men var SÅ värt det!

Nedan, nostalgi deluxe!