Jag lyssnade på P1 idag och kände i efterhand att jag kanske inte borde ha gjort det. Sanna Lundell sa att kvinnor som inte är feminister måste sakna en vital del i hjärnan. Jag är tacksam över att sakna delen som gör mig till ett offer, som gör att jag beskyller precis allt utom mig själv för precis allt som händer mig. Det är okej. För min livskvalitet har det varit vitalt att sakna denna del. Sedan sa hon många bra saker också, om reglerna runt relationer till exempel. Så det jämnade ut sig lite.
Jag förstår inte varför det finns ett behov av att attackera människor som inte tycker likadant? Jag tycker inte att Sanna saknar några delar av sin hjärna trots att jag inte håller med henne. Vi är bara olika människor. Med en väsentlig skillnad; jag försöker inte trycka på henne mina åsikter genom att kalla henne hjärnskadad. Jag är relativt säker på att världen, samvaron och mänskligheten hade blivit finare om vi kunde respektera varandra och våra olika förhållningssätt, det är då vi kan mötas och få energi av varandra istället för att hata, försöka kränka och tro att sanningen går att äga.
Jag går för övrigt inte att kränka, då jag olikt feministerna tar ansvar för mig själv. Mitt liv blev väldigt mycket behagligare då jag slutade beskylla omvärlden för hur jag mår. Inte för att jag gjort det i någon större utsträckning ändå, men att helt eliminera det har varit en ren fröjd. När jag tar ansvar för mina känslor kan jag också påverka dem, när jag låtsas att omvärlden skapar dem, då fastnar jag. Jag är inte längre arg och frustrerad, utan snarare balanserad och lugn, ett sinnestillstånd som jag förr i tiden var extremt rädd för. Jag trodde att balans var tråkigt och skulle urlaka mig som människa, vem är jag om jag inte slits mellan hopp och förtvivlan, sorg och lycka? Att leva ett liv utan depression, förlamande rädslor och manisk lycka är skönt. Otroligt skönt.