Blev lite inspirerad av den eminenta Alice Teodorescu som sommarpratade i P1, om bekräftelse i sociala medier och svårigheterna med att inte tycka/vara som alla andra.

Det pratas ofta om "Generation Like", och visst är onlinebekräftelsen mer cementerad hos generationen som växte upp med den, men den verkar vara utbredd över de äldre generationerna också. Gemenskaphetsbehovet har fått en annan arena som med sin publika karaktär både blir anonym och utbredd samtidigt som den ger ett större utrymme för personlig kritik. Ibland känns det som att människor inte tror på att de själva existerar om de inte får sin onlinebekräftelse. Jag hängde med i den där vågen ett litet tag, i Facebooks barnaålder, men tröttnade snabbt.

Min icke-förståelse för att existensberättigandet bor i yttre bekräftelse och gemenskaphet kommer säkert ur att jag inte har något gemenskaphetsbehov. Jag har letat efter mig själv inuti mig själv och behöver inte bekräftelse från en massa folk jag knappt känner för att tycka om mina egna livsval. Min verklighet blir inte mindre verklig även om ingen skulle hålla med om den. Det känns som att vissa människor är så osäkra att de endast kan validera sitt sätt att vara på genom att hitta andra som är likadana. Och det är ju en jävla tur att jag inte behöver det där eftersom jag har svårt att hitta människor som är som jag.

Däremot råkar jag, som jag tidigare skrivit om, inte allt för sällan ut för misstro. Har funderat på varför det är så och ett tag trodde jag att det berodde på att jag är utanför normen och att folk bara inte fattar. Men har omvärderat det där nu och tror istället att det handlar om att den misstroende personen helt enkelt önskar att jag var på ett annat sätt, som passar den personen bättre.

Under åren har jag vid flertalet tillfällen fått höra att jag lever i en fantasivärld, en illusion, att jag inte förstår skillnaden mellan dikt och verklighet. Bara för att jag inte passar in i en annan persons verklighet betyder det inte att min verklighet är en illusion. Jag kritiserar inte andra människors sätt att leva/tycka/tänka, jag väljer däremot bort dem om de inte passar ihop med mitt sätt att leva. Jag ogillar när människor försöker projicera och applicera sina egna verkligheter på mig, antingen för att validera sina egna verkligheter eller för att försöka få in mig i deras version.

Jag vet vem jag är, vad jag vill och behöver och ingen enskild person kommer någonsin att kunna ändra på det. All min förändring kommer ur mig själv och vissa saker kommer inte att förändras. Att jag har steriliserat mig och alldeles snart är 40 är sånt som gör att folk köper att jag inte vill ha barn. Tyvärr kan jag inte göra ett ingrepp eller hävda hög ålder för att få folk att inse att relationsanarkin inte är en experimentell fas jag går igenom innan jag åter hamnar i den enda normaliteten som majoriteten accepterar - monogamin. Jag kravlar mig inte med stor möda ur en väldigt cementerad norm bara för att kravla mig ner i den igen. Relationsanarkin är min version av normalitet, sånt jag kan unna mig eftersom jag inte behöver en massa andra människor som berättar för mig vad som är normalt för mig.

Sen är det förstås mysigt och trevligt att jag har några människor i mitt liv som accepterar mig helt och hållet, men det är ändå inget som är nödvändigt för att jag ska vara nöjd med min verklighet. Men en jävla fin bonus!