Jag har till slut kommit på vad min obsession över all things Bachelor/ette handlar om, det är ju enkom det där mänskliga behovet av att bli vald som pockar på mitt ack så mänskliga sinne. Att däremot delta i ett program där man har en chans på en sidådär 20-30 att faktiskt bli vald verkar ju bortom masochistiskt. Att titta på det och förundras är kanske mer sadistiskt, vem vet?

Men vilken drivkraft det där är, att bli vald, kanske lite mer för kvinnor dessutom. En av fördelarna med att jobba med tonårstjejer är att jag får se en massa internetsaker som jag annars inte ens hade stött på och såg häromdagen några Instavideor från en av kidsens favoriter, Filip Dikmen, som pratade om hur tjejers värde allt som oftast har med andra människor att göra, var en duktig dotter, en bra flickvän, en perfekt mamma, en fantastisk fru. Jag vet ju att det är så, men det var fint med en paketerad påminnelse som dessutom yppades av en man.

Men visst är det så det funkar. Och det går ju ihop med det där att bli vald. När jag var yngre, och även ganska långt upp i min vuxna ålder, ansåg jag att jag endast kunde ha ett värde i förhållande till andra. Att män fann mig sexig, att tjejer fann mig sexig, att jag var åtråvärd. Och allt handlade bara om att vara åtråvärd. Inte att vara smart, klok, empatisk eller en bra vän, bara att vara åtråvärd. Mitt värde låg i min förmåga att attrahera människor och gosse om jag var bra på det. På ett sätt hade det varit lättare om jag inte varit bra på det, då hade jag kunnat fokusera om. Men det bara rullade på och förstärkte min åsikt om att mitt värde låg i sexigheten. Känslan av att få det jag ville ha var berusande. Och beroendframkallande. Och samtidigt tom och ytlig.

Lite senare i livet blev jag trött på den där satans sexigheten och försökte fokusera om. Att försöka hitta en likvärdighet i att folk tyckte jag var smart eller bra på nåt eller bara himla trevlig. Så jag lyckades med det också och så blev det värdefokus på att vara bra på mitt jobb. Och gosse om jag var bra på det. Det där var ju egentligen precis samma sak, att värdet bara ligger i andra människors ögon. Varför ska det vara så jävla svårt att kunna bekräfta sig själv? Kan mitt värde inte bara ligga hos mig själv?

I den härliga medelålder jag nu befinner mig i har det blivit aningen bättre och jag har haft stunder där något jag tyckt om mig själv blivit bekräftat, vilket blir mycket starkare. Förra året tränade jag hos en ny dressyrtränare som jag dessutom hört var väldigt hård och tjatig och kunde helt sonika bara vägra att träna folk hon inte tyckte var bra nog. Jag tycker själv att jag är bra på det där och när hon efter första lektionen sa till ägaren av hästen jag red att hon skulle vara rädd om mig för att jag bara har det, att jag har den där känslan, då kändes det varmt i hela kroppen. För det bekräftade något jag redan bekräftat hos mig själv och då blir det bara förstärkt istället för skapat.

På mitt nya jobb har jag också fått förstärkt en hel del egenskaper som jag tycker att jag besitter och det har varit väldigt givande. Det blir liksom en helt annan femma när folk ser det jag själv tycker kontra tillför skit jag tycker att jag saknar.

Så nu försöker jag bygga på den där självbekräftelsen och försöker inse att relationen med mig själv är den enda jag behöver, allt annat är bara en underbar bonus. Vill också bli bättre på att värdera relationer i mitt liv likvärdigt. Samhället (och median; musiken, filmen, litteraturen och så vidare) har lärt mig att relationen till en kärlekspartner toppar allt utom relationen till ens barn. Jag har inga barn, så det går ju bort. Då blev det kärlekspartnern då. Varför? Varför ska relationerna med mina vänner, eller med mina husdjur, inte vara lika mycket värda? Vet ju själv när jag träffar en ny person som jag riktigt klickar med, det blir ju som en hel förälskelse utan det romantiska, varför kan det inte ge åtminstone i närheten av lika mycket?

När jag nu snart åter träder in i singellivet (och titta, ännu en förstärkning på den där jävla tvåsamheten som toppar allt) vill jag verkligen, paw rihk tit, nära relationen till mig själv i första hand och till mina vänner och husdjur i andra. Singel låter ju som något dålig. Singel låter som att det enda det går ut på är att sluta vara singel. Nä, pallar inte. Jag tänker inte vara singel, jag tänker vara mig. Så det så.