Det här året har jag lärt mig hur stress kan kännas. Inte pandemistress eller för-mycket-att-göra-på-jobbetstress. Utan stress orsakad av att helt inkompetenta människor bestämmer sig för att starta ett företag och sedan anställer människor som de öser sin inkompetens över. För jag har inte haft för mycket att göra. Tvärtom. Eftersom inkompetenta människor också gärna tycker om att göra saker på sitt sätt och därmed hålla hårt i allting då de är livrädda för att det inte ska blir gjort på rätt sätt. Vidare tycker de inkompetenta människorna om att ge en vänliga tips om hur man ska sköta sina arbetsuppgifter. Som de konstant övervakar. Men den största av alla dessa inkompetenser är den som på något sätt sätter spiken i kistan. Att öronen bara är till för deras egen röst. Det har känts som att slå huvudet i en vägg när jag gång på gång, vänligt men bestämt, sagt till att jag inte vill ta diktamen på hur jag ska svara en kund i ett mail. Eller hur jag tycker att det verkar rimligt att jag också får ta ansvar för en uppgift om ansvaret givits till mig. När jag sa upp mig samlade jag ihop allt det här till ett direkt mail i bästa Simsim-stil och förklarade varför jag inte ville vara kvar. Det var nog en promille av det som gick in.

Jag har stött på mången inkompentent chef i mitt liv, men aldrig av den här sorten. Har en gång haft en ytterst micro managing chef som dessutom inte litade på någon och drevs av ett stort kontrollbehov. Han var dock så upptagen av sig själv att det fungerade utmärkt att styra upp allting precis som jag ville precis under hans näsa. Problemet löst.

Har också haft några helt underbara chefer under min karriär, sådana människor som kan se vad varje individ behöver för att göra sitt yttersta. Jag behöver att en chef ger mig allt ansvar, låter mig köra på som en ångvält och håller mig om ryggen om jag trillar på något stort eller stöter på en ondsint motståndare. Då ger jag allt, lite till och kanske min vänstra arm. Men om någon inkompetent person börjar mikrostyra mig, övervaka mig, inte ha förtroende för att jag kan komponera ett mail för att inte nämna hålla i ett projekt själv, så blir jag omotiverad, irriterad och jävligt less. Och DEN typen av stress är inte nådig då den inte går att göra något åt sådär på direkten. För det är svårt att prata med ett öra som bara lyssnar inåt. Så, som överskriften, och Doug Stanhope, säger; you're not a tree. Move. Så det gjorde jag.

Hade ändå tänkt att börja göra något med mitt liv som inte involverar att sitta vid ett jävla skrivbord dagarna i ända. Råkade hamna i IT-systemsvärlden och råkade vara bra på det, men fan vad det är icke-givande för mig. Så nu sadlar jag om till behandlingspedagog och testar att ta all den där livserfarenheten jag har och se om den inte kan hjälpa en och annan trasig människa. Jag hade önskat mig en sån där person när jag hängde i min misärgrop i alla de där åren.

Just nu försöker jag bli av med det där sketna stresspåslaget som lite för lång tid med inkompetenta-människorstress har skapat. Märker att jag går upp i varv alldeles för lätt för minsta lilla. Och då blir jag lätt apatisk och kör TV-seriebinge deluxe. Men just nu har jag bytt webbhost till mina domäner, och det är sånt IT-pyssel jag uppskattar. För min egen skull liksom. It's good to be free!