Fan vad allt drivs av att kategorisera och döma. Vi värderar allt i dumma motsatsförhållanden, precis allt. Att växa upp i en värld av aldrig sinande värderingar har gjort att jag också värderar precis allt, precis hela tiden. Speciellt mig själv. Andra också förstås, men speciellt mig själv. Smal nog, bra nog, smart nog, ung nog, snygg nog, självsäker nog? Hur ser jag ut egentligen? Borde jag? Ska jag?
Kanske inte konstigt att jag i halva livet varit på någon form av diet. Min relation till min kropp och till mat är minst sagt komplicerad och skitsvår att göra bättre. Men jag har testat allt möjligt skit, förutom det jag själv tycker verkar puckat, typ LCHF eller stenåldersdiet. Men 5:2, 16:8, Fodmap, Natural, Mindful, räkna kalori hit, räkna kalori dit. Sen skiter jag i dieten och får ångest så fort jag stoppar i mig något som har för många kalorier eftersom jag numera har löjligt bra koll på hur mycket kalorier det finns i det mesta och äter mer skit bara därför. Sen börjar jag få ångest av att jag har ätit en hel avokado, det är ju JÄTTEMÅNGA kalorier och blir sen helt jävla matt över hur mycket jävla tid jag spenderar på att tänka på, räkna på och få ångest över vad jag äter. The subtle art of not giving a fuck fungerar liksom inte på den skiten.
Varför inte bara vara nöjd över att jag är 45 och ser ut som 35? Eller allt annat positivt? Värderingar. Fördömanden. Jag är bara en lyckad person om... Ibland fattar jag att jag både är snygg och smart och smal och lite annat. Men vad händer då? Jo då får jag dåligt samvete över att jag tycker att jag är bättre än någon annan. Hallå eller!!! Värderingar och jämförelser är väl ändå our fucking downfall. Och ju mer mindfulness man håller på med, desto mer varse blir man över hur förbannat mycket man värderar och jämför. Hela jävla tiden. Dessutom handlar det ofta om små detaljer, inte det stora svepande. Ha! Hon är mer plattfotad än mig! Tveksamt om just den detaljen är möjlig, men som ett exempel. Värdera, jämföra, jämföra, värdera. Kommer nokk inte att kännas trevligt att inse hur mycket kombinerad tid jag spenderat på det där när livet väl börjar bli färdiglevt.
Får kämpa på med the mindfulness eftersom jag antar att det kommer något bättre om jag ligger i lite. Att jag ännu mindre behöver lyssna på det där malande möget som pågår i huvudet. Ska bara...