Egensinnighet. Vi pratar om det som en negativ sak. Och det är klart vi gör i det här kollektivistiska samhället där alla ska vara normala och passa in och fungera och vara duktiga. Jepp, det är ett av mina favoritskällämnen det där med att tvingas passa in för att någon bestämt det. Jag är sjukt egensinnig. Tycker inte om normer och gör inte riktigt som jag borde i många situationer. Jag researchar och letar och tänker och funderar och hittar min egen väg. Och min egen väg har väldigt sällan kommit till på grund av människor i min närhet eller grupper jag tillhör. Eller väldigt sällan är en lögn. Aldrig. Tycker om att tänka själv utan inblandning av andra. När jag väl kommit fram till något diskuterar jag det gärna och har nuförtiden inga problem att ändra mig eller svaja lite åt något håll om jag får vettig input. Men falla in i ledet. Nej.

Har haft en del diskussioner om småprat på senaste tiden, något jag anser vara fullständigt överflödigt och dessutom något jag är exceptionellt dålig på. Jag kan haka på om någon börjar, men har väldigt svårt att starta en diskussion om något meningslöst. För varför ska jag? Är inte livet för kort för att utbyta artighetsfraser och fråga om saker som ingen bryr sig om? Nä, jag skippar det.

Hade det inte varit för min egensinnighet hade jag säkert suttit här med nån tradig familj, tradiga barn som tagit upp all min vakna tid och ett tradigt, tryggt jobb. Och varit miserabel. Älskar min egensinnighet, älskar mitt liv och hur mycket jag har fått uppleva i det. Det kvittar att det stormat ibland och känts hopplöst ibland, hade inte velat vara utan en sekund av det. För oj vad det har varierat det här livet. Det har varit så mycket variation att det känts som en hel evighet och jag räknar kallt med en hel evighet till. För den där egensinnigheten befäster sig ju äldre jag blir och är rätt säker på att variationen bara kommer att öka. Heja egensinnighet!