Lyssnade på en av mina spellistor när jag var ute och gick och kände att jag blev lite trött på all monogamiromantik som finns i alla låtar överallt. Är högst medveten om den, men det har nog inte stört mig så mycket som det gör just nu. Och många av mina favoriter är exakt de som har de mest romantiska texterna, eftersom det gör något med musiken i sig. Tyvärr.
Från ungdomens Dan Reed Network:
Our love is higher than a mountain, stronger than steel, forever isn’t long enough to show you how I feel
Till Kent, KT Tunstall, Familjen, Daughter:
Så länge hjärtat mitt slår, så minns jag dig när, du stack ett hål i min kevlarsjäl
I want you between me and the feeling I get when I miss you
Jag gjorde upp en eld för dig, och nu brinner hela skogen
I’ve lost it all I’m just a silhouette, I’m a lifeless face that you’ll soon forget
Oavsett medvetenheten så sipprar det här in i medvetandet och lägger sig där bak i hjärnan någonstans och hjälper till att upprätthålla den osynliga normen. Nu har jag ju tagit mig ur den en gång för alla, så tänker fortsätta lyssna på dessa ack så smäktande låtar och bara vara nöjd med att min hjärna kan filtrera sådär 30 år senare.
När jag var yngre tänkte jag nog att det hade varit superromantiskt om någon skrev en låt till mig med en sån sorts textrad, vilken grej! Idag, om någon jävel skulle säga “I want you between me and the feeling I get when I miss you”, hade jag banne mig sprungit i hyperfart åt andra hållet.
Jag saknar ju inte ens folk, det är bara något normen har lärt mig att jag bör göra. Jag känner i närvaro, inte i frånvaro. Vilket inte betyder att jag inte vill träffa folk eller kan känna ett sug att hänga, men sakna; nej. Det är i alla fall skönt att slippa hålla på att fejka känslor jag inte har bara för att göra någon nöjd. Så nej, kommer inte att sakna dig, kommer inte att känna svartsjuka, oavsett vad och kommer inte heller att skriva romantiska låtar till dig. Men kan gilla dig ändå 🫶🏼
