Okej, efter en jävla massa år av att ha vilselett mig själv med hjälp av samhället, filmer, TV, böcker, folk, vänner, alla, så har jag landat mjukt och mysigt i min grej.

Det är inte icke-monogami, eller relationsanarki, eller poly eller en endaste av alla satans relationsformer jag testat. Det är helt enkelt avsaknaden av dem som är min sanna kärna.

För vad som händer när jag träffar någon som gillar mig, accepterar mig och/eller blir attraherad av mig är att min dopaminhjärna rusar som X2000 och gör en höna av en fjäder. DEN HÄR gången är det ju SÅÅÅ bra, NU har jag hittat det jag vill ha! Och så tappar jag min essens och glider in i Anpassningens onda virvelvind. Efter 30+ år av det här har jag ibland inte ens vetat vad jag själv vill eftersom jag bara anpassar ihjäl mig. Essensen blir utspädd och mjäkig och har delat upp sig i tusen små droppar som simmar runt mig och blir svårare och svårare att fånga.

Min essens är jag. Utan inblandning av andra. Det var så jag började i mitt unga liv och det är också de stunder genom mitt liv där jag känt som mest autentisk lycka. Men med varje år har den lyckan försvunnit mer och mer och blivit utbytt mot en icke autentisk lycka som inte är baserad i något äkta. Och måste säga att det finns få saker jag ogillar mer än att bli ihopklumpad med en annan person, i ett obehagligt “vi” eller att alltid få frågan om hur det är med min partner, som om jag inte kan bli definierad som en individ. Eller att ordet singel är synonymt med sökande. Att ordet ensam är synonymt med något tragiskt.

Jag tycker om att vara för mig själv. Som standard. Allt annat är bonus. Hade jag varit tvungen att välja mellan att alltid vara själv eller alltid runt folk hade jag alla gånger valt att alltid vara själv. I självheten hittar jag mig. Där är hon, hon som skapar och musicerar och skriver och ritar och syr och bygger och pysslar och lär sig nya saker. Den versionen av mig finns knappt längre och nu är det dags att hitta henne igen.

Har också insett att min PMDS-person, som varit den stora anledningen till att jag inte fått relationer att fungera, egentligen är min sanningssägande tvilling som med något för stor entusiasm och lite för mycket mani berättar för mig vad jag egentligen vill. Det är inte en del av mig jag inte vill ha eller inte kan acceptera, det är en del jag vill integrera. Så kära PMDS-syster, nu tar jag din hand och vandrar med dig in i det ljuva livet som definieras som non-partnering. Visst, jag hatar definitioner, men det är bra för andra att greppa vem jag faktiskt är.

Here we go!