Eller nä, har befunnit mig i den i många år. Den eviga djungeln som kallas onlinesexdejting. Det har passerat allt möjligt under dessa runt 15 år; fint, fult, vulgärt, underbart, perplext, förvånande, underligt och runt 20 andra adverb som beskriver ett fenomen som bara existerar helt virtuellt. Och det svänger och vänder på ett sätt jag inte alltid är helt beredd på. Det som gör mig lite förundrad, och samtidigt lite frustrerad, är några exemplar av yngre män som jag kan ha en själsuttömmande och rå kontakt med, ofta under en något längre tid, och som sedan helt sonika går upp i rök. Där det talas om att inte ens apokalypsen kan hindra oss från att ses. And like that -poof- he’s gone. Förundrad.
Men! Jag tror jag har lyckats med något. Att inte haka upp mig. Apokalypsens ryttare tystnade och retirerade, men vid sidan av honom vandrar andra härliga människor, vars värde dessutom är högre eftersom de inte galopperade bort mot horisonten så fort det blev lite läskigt. Ibland blir jag som människa lite sådär fånigt, indoktrinerat mänsklig och får för mig att det jag inte riktigt får tag på är mer intressant. Vilket är komplett och fullständig idioti på så många nivåer. För kom igen, vem är egentligen mer intressant? Den som suger in dig i ett hål av djup kontakt i kombination med tvivel och Houdinimoves? Eller den som intresserar sig på riktigt, svarar på meddelanden, vill träffa dig och med lite tur också blir kvar i ditt liv? No. Fucking. Brainer. Skärpning mänskliga hjärna!
