Sitter här i min soffa och småhostar. Vilket betyder att jag inte kan gå utanför huset. För trots att jag inte har någon coronastress så tar jag mitt satans sociala ansvar. Har testat mig, förhoppningsvis är det inget och jag kan gå tillbaka till min hästiga tillvaro.

Jag tar inte in pandemin som en katastrof. Rationellt förstår jag att sjukvården blir pressad när för många blir allvarligt sjuka, men statistiskt är det inte så farligt. Därför kan jag inte riktigt ta in det. Det kanske hjälper att jag bor mitt ute på landet och typ ändå inte träffar någon. Som introvert och ganska osocial är det här inte på något sätt ett uselt läge.

Mitt 2020 var fyllt av annat stress, men jag får nog ta och tacka den här pandemin för att jag sa upp mig på mitt jobb som jag inte alls trivdes med och helt bytte inriktning i livet. Att få jobba hemifrån hela tiden fick mig att ännu mer inse hur lite jag trivdes. Tänk att vantrivas på distans, det är en jävla bedrift! Har slutat vara förbannad på mig själv att jag stannade för länge och har istället övergått till att vara förbannad på mänskligheten som inte kan bete sig när det gäller djur. Är det inte vår vanskötsel av diverse olika arter som skapar alla dessa jävla pandemier så säg? Fågelinfluensan, svininfluensan, galna kosjukan och den vi har nu. Kan vi inte börja vara snälla mot djuren och sluta äta dom? Jag hänger med dom instället, känns bättre.

Eftersom jag helt har tappat bort skrivandet, förutom skrivandet till kursen, tänker jag mig att kanske börja använda det här stället igen. Betalar trots allt för plattformen. En liten reflektion om dagen? Ska testa. À tout de suite!