Kollar på Love is Blind Germany och Gift vid första ögonkastet eftersom min hjärna verkar uppskatta zoo-underhållningen lite extra mycket just nu. Fler och fler saker bara klarnar för mig
Så otroligt komplicerat allt blir när folk letar efter den rätte, den där personen som ska passa in med dig, med ditt liv, med dina vänner, med din familj, med dina värderingar, med din energi, med din tidslinje, med dina prioriteringar, fyll på själv. Snacka om att effektivt stänga av sig från människor vid minsta lilla grej som inte lirar. Jag menar, ska du hänga med den där personen resten av livet (ryser lite här) så måste ju allt klaffa. Kravlistan blir ju ganska psykotisk, mestadels eftersom den är helt omöjlig.
När hela livets premiss handlar om att hitta en person och långsamt och obemärkt börja åka upp för relationsrulltrappan, blir det på något sätt på liv och död. Om och men och varför och kanske inte och gräset är grönare.
Hej, det här är mitt liv. Jag kan fullständigt skita i huruvida en person skulle funka med mina vänner eller min familj. Jag kan fullständigt skita i huruvida en persons utseende är acceptabelt i kombination med mig, eftersom andra verkar ha stora och många åsikter om det. Jag kan fullständigt skita i hur många jävla boxar någon tickar, så länge de tilltalar mig på någon sorts nivå. Och det här låter krasst, ja, men jag kan också fullständigt skita i om de försvinner längst vägen. Det jag får däremot. Det är nöjet att njuta av flera personer i samma tidslinje. Att säga hejdå i dörren efter en underbar träff och veta att personen åker hem till sin partner/fru/familj/sig själv och jag kan hänga med mig själv. Att veta att det inte kommer ställas några som helst krav på att ens nudda relationsrulltrappan. Att få ut olika saker ur olika personer, olika sorters interaktioner, olika sorts intimitet, bara olika. Men med samma vilja att inte låsa in varandra i något som normen låtsas är normalt. Men samtidigt med samma vilja att skapa något som inte är ytligt.
Har märkt att även ganska öppensinnade människor fortfarande lever i tron att jag bara inte hittat “rätt” än. Den som kan uppfylla allt det där för mig. Indoktrineringen är stark i samhället. Otroligt stark. Det är ju därför det har tagit mig 30 år, 15 längre relationer, varav jag bott med 8, en förlovning, ett äktenskap och en skilsmässa för mig att greppa något som egentligen är helt självklart för mig nu när jag ser det klart.
Och visst, nej, jag kan aldrig riktigt veta vad som finns där i framtiden, mycket också eftersom jag skiter i framtiden, är ju här nu, men kommer inte titta tillbaka till den där indoktrineringen igen, det är jag helt säker på. Jag har ju hittat hem ❤️
